Dagens Nyheter – 20 juli 1867, sida 2

nen jag begagnar detta medel för att offentlien gifva er ett nytt bevis på mitt förtroende ch min aktning: Midt under edra många olikrtade arbeten, midt under de orättmätiga ansrepp, för hvilka ni är utsatt; skall; såsom jag oppas, en vänlig uppmärksamhet från min sida komma er att glömma de från er ställning oåtskiljaktiga obehagligheter, för att erinra er endast om de resultster, ni uppnått, och om de tjenster ni dagligen bevisar landet. Mottag; min bästa kbherr Rouher, en försäkran om min uppriktiga vänskap. Nepoleon. Detta bref tyckes i hög grad hafva kränkt den allmänna meningen i Frankrike. Den ovanliga utmärkelse; som kommit statsministern till del; det loford; som kejsaren gifvit honom efter den mexikanska historien; sorglig i åminnelse; anses såsom en utmaning mot nationen: Girardin finner medhållare, då han säger, tt ställningen nu är alldeles densamma, som 1847; att man nu har lika egensinniga ministrar; som då; hvilka hänga sig fast vid makten, och en lika blind majoritet: Andra åter lägga icke så mycken vigt på den utmärkelse, gom kommit Rouher till del; det är icke första gången; menar man; som nådens solsken från Tuilerierna utstrålat öfver ministrar, hvilka inom få veckor derefter, såsom geheimeråd eller senatorer; sett sig aflägsnade från verksamt deltagande i politiken: Under förhandlingarne om krigsbuogeten i franska lagstiftande församlingen den 15 dennes begärde Garnier Pages en öppen förklaring i fråga om den utländska politiken: Nationerna önskade icke krig; ett fritt Tyskland kunde aldrig innebära en fara för Frankrike: Jules Favre förklarade att den luxemburgska frågan blifvit väckt med ett straffvärdt lättsinne. Om än regeringen bade vunnit en diplomatisk seger, stod den dock på vippen att göra sig skyldig till en militärisk dårskap. Nationerna önskade fred, men de skulle endast vara i stånd att uppehålla den, då de sjelf ledde sina angelägenheter. I motsatt fall hotades Frankrike af ett nytt, europeiskt Mexiko. Rouher svarade att den sednaste talarens åsigter om nationernas fredliga stämning öfverensstämde med regeringens: Man finge icke för Mexiko glömma de ärorika krig, hvilka Frankrike fört. Hvad luxemburgska frågan angick; hade faran icke kommit från Frankrike; det var konungen af Preussen, icke kejsar Napoleon, som hade mottagit det bref från Drottning Victoria, deri nödvändigheten af fredens uppehållande framhölls. Franska regeringens klokhet och fasthet hade triumferat öfver de förenade makterna i London: Det var så långt ifrån att den lux emburgska frågan framkallade oenighet eller spänning mellan Frankrike och Preussen, att den tvärtom vore en borgen för sämja mellan dessa makter. Den stora frågan om Tysklands enhet betraktade Frankrike utan klagan öfver det förflutna och utan bekymmer för framtiden. (Bifall.) Rättskänslan skulle i Frankrike alltid göra sig gällande i de frågor; hvilka kunde komma att underställas Trankrikes pröfning, och de franska intressena kunde icke komma Frankrike att glömma; det den känsla; som förbinder nationerna med hvarandra, har sin grund i det intresse för fredens upprätthållande; som öfverallt måste vara förherrskande; Regeringens politik och diplomatiska sträfvanden måste väsendtligen vara riktade på fredens upprätthållande, och regeringen skall blott afvika härifrån, då hederskänslan och hänsyn till gränsernas säkerhet göra det till en oafvislig pligt att gripa till vapen. Från Wien skrifves till Köl. Ztg.e Att kejsar Napoleon tillkännagifvit sin afsigt att hos härvarande hof aflägga ett besök, har furst Metternich redan för någon tid sedan hit officielt inberättat. Sedan bar emellertid ingenting vidare afbhörts: Man tviflar mycket på, att besöket kommer att ega rum och förnekar att några förberedelser vidtagas för Napoleons mottagande. Deremot anses såsom säkert, att kejsar Frans Joseph skall aflägga ett besök i Paris, men tiden derför är ännu icke utsatt. FAM po os er ooo CR 2