Dagens Nyheter – 12 juli 1867, sida 2

De tre bänkarne och de trenne svartå trädkoren ställdes vära intill muren; de soldater, femton ill antalet, hvilka voro kommenderade att verktälla afrättningen, närmade sig de döende på tre stegs afstånd. Då Maximilian såg denna rörelse, visste han att sista stunden var kommen och han närmade sig hastigt sina olyckskamrater, hvilka han omfamnade. Miramon nedsjönk, ölverväldigad, på bänken, der han förblef sittande, Munkarne lade hans armar i kors. Mejia besvarade snyftande Maximilians omfamning, dervid uttalande ord, som endast hördes af denne. Derefter lade han armarne i kors och förblef stående upprätt. Biskopen gick fram till Maximilian och sade: wSire, gif hela Mexiko i min person törsonihgskyssen; måtte e. m:t i sista ögonblicket förlåta allt! Kejsaren, djupt rörd, lät sig omfamnaåsoch teg. Derefter utropade han med stark: röst: .Säg Lopez, att jag förlåter honom hans förräderi, säg hela Mexiko, att jag förlåter honom hans brott. Många af. de kringstående gräto. Maximilian tog ett steg framåt och sade med en anstryknin af ironi till den officer, som förde kommandot: Ja står till er tjenst,. I det ögonblick då soldaterna, efter gifvet tecket, lade an mot hang bröst mumlade han några ord på tyska, och röken efter de smattrande skotten dolde den fasansfulla scenen för åskådarnes blickar. Miramon föll tungt, såsom träffad af blixten; Mejia förblef stående och slog med armarne omkring sig. Ett ytterligare skott i hufvudet afklippte hans lifstråd. : Maximilian föll öfver det kors, mot hvilket han lutat sig. Man lade straxt de trenne liken i kistorna. Jordfästningen förrättades genast, och biskopen utdelade dervid syndernas förlåtelse . .. General Corona uppfordrade biskopen att utlemna de tvenne bref, som han mottagit af Maximilian. Det till erkehertiginnan Sophie öppnades icke; man ansåg dess innehåll icke af vigt. Det ancra åter uppbröts, och en tjensteman beordrades att taga en afskrift deraf. Det var skrifvet på franska och lydde: i Min högt älskade Charlotte! Om Gud tillstädjer att du en dag tillfrisknar och kan läsa dessa rader, skall du inse allt det grymma i det öde, som utan afbrott förföljt mig. sedan din afresa till Europa. Du förde med dig min lycka och min själ. Hvarr före lyssnade jag icke till din röst?! — Så många händelser, ack! så många bårda slag hafva krossat mina förhoppningar, att döden förekommer mig såsom en lycklig frigörelse och inger mig icke någon fasa. ag skall falla med ära, såsom en soldat, såsom en besegrad, icke afsat, konung! — Om dina lidanden blifva för tunga, om Gud snärt förenar, dig med mig, så skall jag välsigna Guda handen, som så hårdt har slagit oss. Farväl, farväl! Din olycklige Maz.