Dagens Nyheter – 12 juli 1867, sida 2

blick, vände sig den gamle mannen om och nalkades dörren. Nu kunde icke Erik styra sig längre; Han tog några steg öfver golfvet rakt fram eraot Engelbrekt. — Nu Engelbrekt — sade han — nu månde jag väl vara viss på min sak! Engelbrekt såg ned på gossen, och ett skimmer af tillfredsställelse flög öfver hans anlete. — Jag har funnit honom, Engelbrekt — fortsatte Erik — jag har funnit horom och talat med honom. Han väntar mig, och så visst som han räddat mina moders lif, å visst skall jag nu rädda hans, eller ock ser du mig nu sista gången, Engelbrekt. Både . Engelbrekt och munken; fattade gossens händer, och han måste utförligt berätta, huru han lyckats klättra öfver muren åt sjögidan och, i nattens tystnad smugit sig intill tornet, samt der efter många misslyckade försök kunnat göra sig bemärkt af Herrman. — Hvad som skall ske — tillade han — måste dock ske fort, ty S:t Hans afton lärer eljest blifva; hans sista. — 8S:t Hans afton? — sporde Engelbrekt — du har då fått spaning på, hvad som den dagen skall tima? -— Ingenting annat, än att den dagens middag en bödel skall bugga hufvudet af din fosterson; fader, om icke dessförinnan något annat timat. Det blef åter tyst, Engelbrekt gick med tunga steg upp och ned i rummet, men pater Johannes höll fortfarande gossens hand i sir, och en solskensblick lyste ur hans allvarliga, nästan dystra öga; Både Engelbrekt och pa