Dagens Nyheter – 12 juli 1867, sida 2

22 och man underrättade genast kejsaren, att jan skulle inställas för krigsrätt. Han protesterade skriftligen härereot. Han fordrade att blifva dömd af notabel-församlingen, hvilken kallat honom till tronen. Man uppsköt rättegången ock sände till presidenten kejsarens bref och öfrige handlingar. Svaret inträffade först den 30 maj. Det innefattade en vägran; grundad derpå, att notabelförsamlingen icxe blifvit saramankallad af republikens chef. Presidenten erbjöd kejsaran lifvet; om han ville aflägga ed på att aldrig mera. beträda Mexikos jord och med dennas förklaring underteckna sin tronafsägelse. Maximilian antog utan tvekan dessa vilkor, dock med det tillägg, att de officerare och soldater, hvilka voro hans medfå gar, skulle frigifvas. Castillos och Avellanos öde var hbonom då icke bekant. Man beviljade äfven denne sednare fordran, men den blef i aila fall orsak till rya underhandlingar, hvilka ej ledde till något resultat. Krigsrätten sammanträdde hemligt d. 11 juni uuder general Coronas presidium och med generalerna Escobedo, Martinez, Ruiz, Negrete och tvenne öfverstar såsom bisittare. De trenne anklagade infördes. Maximilian frånsade sig biträdet af en advokat; Mejia och Miramon utvalde en för sig båda; Vi kunna icke meddela några detaljer från förhöret, som endast varade en kort stund. Domen återkom från presidenten först den 18 på morgonen, vederbörligen undertecknad. De fångne underrättades genast härom. De visade sig icke det ringaste förvånade, ty man hade redan för dem omtalat de öfriges öde. Maxiwilian inskränkte sig till att begära, det man måtte låta dem vara tillsammans till det yttersta, kvilket ock beviljades. Biskopen i Queretaro infann sig för att erbjuda sin tjenst, hvilket erbjudande äfven af de fångne antogs. Natten förflöt under samtal; de biktade. Miramon led mycket af sitt sår i ögat, som ban afkylde med vatten. Mejiaå förejönk i en djup sömn. Maximilian begärde bläck och papper. Han skref tvenne bref; det ena, på tyskn, vill sin mor, d-t avdra till siv gemål. Han lemnade dem båda till biskopen med begäran, att han skulle låta befordra dem euvligt deras adresser. Han inlade i byar tera en lock af sitt hår, sora hustrun till en af fångvaktarne hjelpte honom att aftaga. Framåt kl. 4 begärde Maximilian att få böra messan, hvilken lästes af biskopen; man väckte Mejia och alla tre togo nattvarden. Efter messan qvarlåg Maximilian länge iknäböjande ställoing på golfvet. Han dolde ansigtet i sina händer; man vet icke om han grät eller bad. Miramon var blek och nedslagen. Mejia deremot hänryckt: mean måste ihågkomma att han var indian och att det sålunda af honom ansågs för en ära, att dö tillsammans med sin herre. Då klockan slog 7 inträdde kapten Gonzales med ögonbindlerne. Miramon lät förbinda sina ögon utan riagaste invändning; Mejia åter vägrade, men uppgaf sivt motstånd på uppmaning af biskopen. Meximilian nekade bestämdt att underkasta sig något dylikt. Gonzales tvekade ett ögonblick, gjorde derpå honnör för honom och ställde sig i spetsen för eskorten;: Tåget satte sig i rörelse. Betäckningen utgjordes af en eqvadron lancierer, derefter kom musiken, som spelade en sorgmarsch. En bataljon iofanteri bildade bay längst den väg, på hvilken tåget skulle framgå. Då man framkom till stora lasarettsporten, sade Mejia med hög röst till Maximilian: s5ire, gif os: för sista gången ett exempel på edert ädla mod vi följa e. m:ts stega I detta ögonblick drog en procession af francis kanermunkar iörbi; de båda första buro krusifixe och vigvattnet, de öfrige vaxljus. Hvar och en a de tre likkistorna bars af fyra indianer; deref ter buros de tre svarta afrättningskorsen och bän karne. Kejsaren yttrade till de båda generalerna Låtom oss gå till friheten! Tåget rörde sig lång samt framåt; i första ledet gick Maximilian met abb Fischer på sin högra och biskopen på sil venstra sida. I andra ledet gick Miramon, stödd af tvenne franciskanermunkar, hvilka ledde honor derefter kom Mejia mellan tvenne prester frå Santa Cruz. Afrättningen var bestämd att försigg: på en högt belägen kyrkogård. Då man framkon till ort och stälie, vände sig Maximilian mot de uppgående solen, tog upp sin klocka och tryckte p en fjeder, hvarvid en boett sprang upp, som dold ett miniatyr-porträtt af hans gemål. Han tryckt porträttet till sina läppar och räckte derefter ure till Fischer med följande ord: Öfverlemna dett: minne till min gemål i Europa, och skulle hon nå gonsin få sitt förstånd åter, så säg henne, att ja; dog med hennes bild för mina ögon.