Dagens Nyheter – 11 juli 1867, sida 2

deraf den underliga glangen i hennes öga. Vinterns dok låg kastadt öfver alla hennes sköna blommor, och aldrig, aldrig kunde hon hoppas, att dess makt skulle kunna öfvervinnas. Det öga, hvars värme skulle förmå smälta isen och locka hennes blomverld till lif, det ögat skulle hon aldrig se ::: Det fanns stunder af förtviflan. under dessa veckor, då den arma flickan önskade att snart Herrmans öde skulle gå i fullbordan, på det att också hon måtte snart hinna sitt mål och få möta honom i en verld, der intet hinder skulle ställa sig emellan henne och hennes kärlek. Grefven; hennes fader, hade märkt hennes förändring; och han anade väl också orsaken dertill; men han ansåg bäst att låta den saken hvila och låta tiden verka; Han hide före sin afresa haft ett långt samtal med fru Richissa; oeh om det var till följd deraf; eller om det eljest var något; som band fru Richissas tunga i detta afseende; nog af hon tycktes ieke alls förstå sin älsklings qväfda suckar eller hennes blyga frågor, så snart de tycktes hafva en viss riktning. Desto mera talade Karin med sin unga matmoder derom; Karin hade på Agnes begärati följt med från Säters kungsgård och blifvit hennes kammarpiga. Och hennes visor och hennes tal utöfvade en upplifvande verkan på Agn.s. Det var skogens friska källa som porlade på afstånd och lockade den flämtande fogeln till svalka och ro. Annhu en fanns det; som såg med sorg den sköna grefvedotterns aftynande. Det var gamle Melcher. — Jag känner icke igen stolts Agnes z hade han sagt till fru Richissa samma morgon;