Dagens Nyheter – 26 juni 1867, sida 2

ljusa tafla återglänste ett skimmer af lycka äfven öfver hans eget lif. Väl visste han ej, buru han skulle komma till oberoende, teen med ungdomens vanliga förmåga att öfverhoppa alla svårigheter, log framtiden emot honom med sitt skönaste leende, och hur det var, så sammaoflöt hela drömmen i bilden af en underskön jungfru rmed mörka lockar och strålande blick. Mil: under dessa drönmerier nådde ljudet af stexy banas öra. De kommo sellt närmae, och likkom om hans sktö:a dröm med ens bli vit verklighet, träde flickan med d; mörka loc:a:na och strålaude blicken inom inhägnaden. Mu bor var blek, hon ardades häftigt och bon raera nedsjöck än satte sig under hängbjörkens löfhvalf. Herrman viaste ej i förstone, hvad han skulle tro om den plötsliga uppenbarelsen. Kanske var det till slut blott en lek af hans inbillniag, en synvilla. Han gick bort till trädet. Nej, det var verkligen Agnes; grefve Ewerstens dotter, och hennes blick hvilade bedjande på honom; medan en dödlig förskräckelse stod målad i hennes bildsköna anlete. Allt blodet strömmade till Herrmans hjerta. Han stod alldeles stum och hans öga sänktes mo jorden. Då uppträdde plötsligt en tredje person. Det var fogden Johan Wale; Hans öga blickade så deltagande ned på jungfrun under trädet och hans läppar krusades af det blidaste småleende. Men Agnes sprang upp; och hon vände sig bort; villrådig; hvart hon skulle fly.