Dagens Nyheter – 26 juni 1867, sida 2

Ögonblickets fara bragte åter Herrman till lugn. Han insåg genast, hvarför Agnes sökt sin tillflykt här, och han var genast färdig till hennes försvar. — Mia fostermoder väntar eder der inne; stolts juogfru — sade han — och eder fader stolts grefven lärer inom kort vara här! Om I tillåten mig, så vill jag följa eder här mellan träden. Agnes ilade lätt som en elfva bort utefter den smala stigen melian träden, och Herrman följde heune. Men fogden skyndade också efter. Han fattade Herrman i armen. — Det ser ut — sade han — som om mia ankomst skulle skrämma eder.:.. Jag tror mig hkvål komma i de bästa ärenden. Jag såg mannen öfverfalla stolts jungfrun och Jag ilade till hennes hjelp. En annan var lyckligar: än jag .... — Ar det grefvens af Ewersten dotter, som I söken, fogde — afhröt honom Herrman — så lärer hennes faders hus vara bästa stället att finna benne; är det åter mig, I söken; så hafven I illa valt eder tid:... — Och likväl — återtog fogden — var det just dig, Herrman, som mitt besök gällde. Den ton, med hvilken han talade, var så undfallande och nästan smekande, att Herrman såg förundrad på ho om; utan att rätt kunna fatta, huru denna ton och dessa höfriska later kunde stämma öfverens med den Johan Wale, som han senast träffade på Borganäs; och som han der utmanade till envig. Att döma af tonen var det en bönfallande som behöfde hjelp: