Dagens Nyheter – 18 juni 1867, sida 1

EEE set nare EE SIS Ställningen för dagen. Uti landsortstidningarne finner man ej sällan korrespondensartiklar från Stockholm; som i afseende på förbållandena härstädes uttala träffande omdömen. En sådan förekommer i Oresundsposten för sistlidne lördag och återgifves här nedan; den är daterad den 8 juni, men innehållet gäller fortfarande. Oaktadt icke mer än tre veckor förflutit sedan riksdagens afslutande, förefaller denna tid mycket längre i anledning af den stiltje som efterträdt den föregående brådskan och lifligheten under de sista dagarne innan riksdagsmännen åtskiljdes. Det förekommer såsom om alla de vigtiga samhällsärender, hvilka då voro föremål för öfverläggning; blifvit lagda på hyllan: Måtte de icke blifva liggande der ända tili dess den följande riksdagen sammanträder, ty med det stora bebof af reformer som yppade sig i alla riktningar, vore det behöfligt att något förbereddes;: — Det dolce far niente, som för tillfället inträdt, synes äfven sträcka sig till regeringen; och man kan nästan säga att vi nu; eller åtminstone snart, knappt hafva någon sådan. Vi hafva nemligen sett, att chefen för finansdepartementet tagit afsked; och besynnerligt nog finnes ingen utnämnd i hans ställe, oaktadt regeringsformen bjuder att statsrådernas antal skall vara tio; krigsministern är såsom den der icke funnes till, om justitieministern säges, att han längtar efter att kunna få njuta något lugn efter välförrättadt arbete, cheferne för civiloch sjöförsvarssamt ecklesiastikdepartementerne hafva fått tjenstledighet; och regeringen föres nu, i allt hvad de inre ärenderna angår, endast af de tre konsultativa statsråderne, som öfvertagit sina kollegers parter... Det är således, som man torde fiona, något ditåt hvad romarue kallade ett interregnum. Längelär det väl ej heller dröja förr än utrikesministern afgår. Den enda af de portföljegande rådgifvarne; som kan antagas stanna qvar, är ecklesiastikchefen; huruvida det länder till fromma för utvecklingen af vårt undervisningsväsende och för deruti behöfliga reformer, är en annan fråga. Statsrådet Carlson är en man med mycken talang och för sin enskilda person både aktningsvärd och behaglig i umgänget; men det måste beklagas att han fisaren elltför stor evagiret: för presterskapet, äfvensom att han i afseende på elementarläroverken ifrigt vidhåller det gamla systemet af de döda språkens öfvervigt vid un-: dervisningen. En annan anmärkning som medi; skäl kan göras emot honom är att han tyckes gynna det på flera håll tilltagande fromleriet. Detta har särdeles märkbart framträdti det här: varande seminariet för lärarinnor och den dertill hörande normalskolan. Denna inrättning styres helt och hållet af föreståndarinnan,; som är ett mycket energiskt fruntimmer, och beskrifves såsom intagande genom sina personliga gåfvor; men som helt och hållit tagit tömmarna: och infört nära nog en klosterdisciplin i dessa läroanstalter. Meningen med det ifrågavarande seminarium borde egentligen vara att det skulle utgöra en anstalt der unga fruntimmer kunde, på samma sätt som vid ett universitet, utbilda sig i en eller flere af de kunskapsgrenar som der idkas; men så går det icke till. De kunna icke få nägot betyg öfver vissa ämnen, eller dimitteras så vida de ej tagit examen i alla ämnena. Härigenom inskränkes antalet så, som det visade sig vid sista examen, att, af ett par hundra lärjungar i båda anstalterna tillsamman, endast 18 fingo utgå med betyg. Hvad religionsundervisningen angår, så besörjes den af en lektor som är stark läsare, och man behöfRESER AASE (OSS SKE SR TR ERE