Dagens Nyheter – 18 juni 1867, sida 1

somliga är natten längre; för andra dagen: Men sägen mig nu,rvar det du Kerstin som kallade mig hit, eller var det.:;::? — Ack, det var både jag och min broders dotter; Cecilia, det arma barnet; som jag aldrig kunnat lemna, hvarken när fadrens grymma nyck ville sätta henne i Wadstena kloster eller sedan, när bon följde salig drottningen, Gud hennes själ nåde; hit neder..: I kunnen väl förstå att vi längta höra ett ord der hemifrån. Jag mötte eder i går, när I gingen upp från hamnen; jag kom från kyrkan .:;. Jag kände eder genast igen, men jag ville icke tro mina ögon. Först när jag fått återkalla i mitt minne de fordna tider; då blef jag fast öfvertygad i mitt sinne; och när sedan händelsen timade med den lede Otto Podebysk i natt, och vi fingo höra, att en främling varit i jungfru Britas rum, så anade det mig genast att det icke var någon annan än du Engelbrekt och jag sade det till min brorsdotter. — Och på hennes begäran är jag nu kommen .:. Men huru kunde väl hon känna mig? — Menar du icke; att gamla Kerstin kan beskrifva en man sådan som du, så att hvem som helst kan känna igen dig. Vi fingo tidigt i morse reda på din bostad; det var gamle fader Martini sven; som tog reda på den; och min brorsdotter var på väg stt söka dig, då du mötte henne och den förfärliga händelsen timade ; : : — Förfärliga händelsen; — hvad menen I, hvad har timat? — Och I kännen det icke ::: Det var kort efter sedan min stackars Cecilia lemnat er, som herr Olof Axelsson, jungfru Britas fader; kom