Dagens Nyheter – 18 juni 1867, sida 1

ledde in till ett mindre rum; hvarest en äldre qvinna befann sig och liksom väntade Engelbrekt. Det var ett vackert ansigte med ädla drag, fast något liksom kastade en skugga öfver dem: Det fårade ansigtet talade om sorg och mycken bedröfvelse, om ock ögats lugn tycktes förlägga detta onda till en redan förfluten tid. — Den heliga jungfrun vare lofvad! — utbrast den gamla med rörelse, när hon fick syn på Engelbrekt — mitt hjerta bedrog mig icke; jag skulle hafva känt Engelbrekt bland tusende! — Hvem ären då I, gamla mor, som känner mig här i konungens gård? — sporde Engelbrekt: — I kunnen icke känna mig — genmälte den gamla — I minnens måhända icke från eder: barndom en som stundom deltog i eåra lekar. Jag kallades eljest då jungfru Kerstin ::: — Kerstin — utropade Eogelbrekt, och en mörk. sky skuggade hans panna — jag minnes eder väl, och... mycket, mycket är annorlunda nu mot fordom! — Ja, ja, Engelbrekt; intet är sig likt af hvad som fordom var, och min arme broder::.! Det ser ut, som om Herren velat tömma sin vredes skålar öfver vår slägt; Derfinnesingen; ingen, som är rätt lycklig ..: Och ler glädjen någon gång, så midt i blomman som bjudes ligger masken fördold: O Gud:;:. ditt straff är hårdt — bon sammanknäppte sina händer j och blickade mot golfvet med en stel blick, hzarpå hon sakta tillade — men du är en rättfärdig Gud! — Ondt och godt följas åt — yttrade Engelbrekt — de äro dag och natt i lifvet och nödvändiga båda:;:: deri hafven I rätt; för