Dagens Nyheter – 27 maj 1867, sida 3

I samma ögonblick hördes ett gällt skri, som af en qvinna; uppe från gillesstugan. Herrman vände sig ditåt och såg en ung blåklädd flicka och vid hennes sida en björn: Men just som han ville resa sig upp; träffades han bakifrån af ett dolkstygn: Handen, som förde mordvapnet; tycktes dock hafva darrat. Måhända hade samma skrik och samma syn träffat äfven honom och kommit onom att förfela sitt mål: Ett gräsligt brummande; ett klagoskri liksom af en menniska som höll på att mördas och blandadt med ljudet .af sången inifrån gillessalen — var det sista som Herrman förmådde uppfatta: Han hade en oredig föreställning om; att .det var sången; som följde på Sanct Eriks minnesskål; och han tyckte sig se Engelbrekt resa sig från gillebordet, men så blef det med ens natt omkring honom: Han sjönk till marken och förlorade medvetandet: I fogdegården gick det under tiden lustigt till. Väl var fogden till en början något tungsint, men grefven tycktes uppbjuda all sin förmåga att skingra de moln, som fördystrade gästen; och det lyckades öfver förväntan väl: I sjelfva verket var det mindre på någon fara för sig som fogden grundade, men fastmera derpå; om han skulle öppet begagna sig af sin makt och gripa den djerfve man, som till trots för honom vågade erbjuda sig som hans anklagare inför konungen; eller om han skulle göra det hemligt: Han hade visserligen redan fattat sitt beslut innan han infann sig hos grefve Hans; men det är ofta så, när man har tvenne utvägar. att välja; att man går liksom i valet