Jefferson Davis, de upproriska sydstaternas förre president, är åter en fri man. Efter omkring två års fångenskap har denne de frisinnade nordstaternas samvetslöse; oblidkelige fiende blifvit lössläppt; visserligen mot borgen som förpligtar honom att nästkommande november inställa sig, för att undergå ransakning, men i sjelfva verket är denna borgen blott en formalitet, och det är temligen antagligt att f. d. sydstatspresidenteu aldrig kommer att stånda något allvarsamt ansvar för sina högförrädiska handlingar. Förenta Staternas regering har härigenom åter gifvit den gamla verlden ett efterföljansvärdt exempel af storsinthet och ädelmod. Säkerligen skulle i hvarje monarkiskt samhälle en segrande herrskare icke uraktlåtit att taga blodig hämnd på en besegrad upprorsmakare. Klokheten bjuder, heter det bland monarkerna och deras ädla hof, att sådana ytterst vådliga personer skola dödas; sig sjelfve till straff och