Dagens Nyheter – 22 maj 1867, sida 1

Har jag talat rätt, så gilfven eder mening tillkänna! Härmed vände han sig till de åhörande bönderna och bergsmännen, och ett stormande bifallsrop följde på hans ord. Engelbrekt hade uppmärksamt åhört mannena tal; Dock utvisade de sammandragna ögonbrynen, att det var något som misshagade honom. När mannen slutat tala och de sista ropen dött bort, tog han ett par steg fram och lät sin blick öfverfara folkhopen; och det blef så tyst, som. om hvar och en i denna stund afbidat svaret på lifvets vigtigaste fråga. — Fullväl känner jag den nöd, som nu i fem och tjugu år tryckt våra .bygder — så började Engelbrekt med en klar och välljudande stämma; som trängde till hvarje öra och lät hans ord återljuda i hvarje bjerta — och väl vill jag som hvarje redlig svensk man våga hals och hand för. att slita. den snara; som är bunden om Sverges män; och frälsa mitt fädernesland. — Fritt var Sverges folk i fordom tima och fria,. som fädren; vilja vi förblifva. Men fåvitsk synes mig den man vara; som vill råda bot på det onda genom ett annat ondt. Lagen är bruten och friden hålles icke i Sverges land, det veta vi alla, men visst är det att det som brutet är icke blifver helt genom ett nytt brott, och brott är det, om mannen lyftar sin hand mot den konung; som han svurit trobet. Nu är det dock så, att nöden står som ett hemskt troll och klappar på hvarje dörr, och fängelse och död grinar mot en, Ivart man vänder sig för att klaga sitt onda. Dock är det min tro; att kungen icke. vet, hvad folket lider; och att; om han visste det;