ande; att nemligen åt domaren eller den lefvande menskliga viljan öfverlemna en ganska vidsträckt frihet i tillämpningen af hvad lagens löda former bjertlöst stadga och måste stadga. Må den; som skall tillämpa dessa hårda former; dock aldrig glömma; att de äro en nödvändighet; och att samhällets vilja derför icke är så ond; som det låter. Det är menniskan, som skall ingjuta mensklighet i dessa former. aVi äro okunniga om, huruvida hr Granström; enlighet med den mildare riktningen inom brottmålslagstiftningen, som vi påpekat, kunde låta nåd gå för rätt i afseende på poliskassans fordringsanspråk hos detta fattighjon; som dock icke begått något brott; eller om ban ej skulle, i fall han afskrifvit målet för längesedan och alldeles uraktlåtit att eåtskilliga gångera låta för bötesbeloppet kräfvax en person, som för lifstiden var intagen på fattighus, med lugn och vodt samvete kunna motse den dag, då han för en sådan uraktlåtenhet skulle ställas till ansvar. Men vi påstå bestämdt, att hr Granström kunnat utan ringaste fara af ansvar, ja; att han bort medgifva fattighjonet, sedan han dömt detsamma att betala, någon respit för att försöka åstadkomma bötesbeloppet. Att hr Granström ej gjorde detta; synes oss ej kunna försvaras dermed; att Buscher åtskilliga gånger förut blitvit kräfd; Sedan en vanärande dom fallit; hade saken väsendtligen förändrat sig. Förut hade B: att välja mellan att betala och icke betala, nu hade han att välja emellan det förra och fängelset; och antagligt kunde väl vara, att han, stadd i detta val, genom medmenniskors välvilja lättare skulle kunnat sammanbringa sumaan än förut, då det sannolikt legat inom omöjlighetens gräns: Den sonliga ömheten kom :.u lyckligtvis emellan och räddade den dömde :rån fängelsestraffet. — Detta kändes förmodigen såsom en vanära äfven för familjen, då onen grep till och pantsatte det enda han hade för erhållande af den nödiga lösesumman: Det vore väl; om de, som äro vana att lättvindigt nog förfoga öfver menniskors frihet, ej glömde att med frihetens beröfvande, i allmänna tänkesättet, vanäran är förbunden, och att denna kännes äfven i samhällets lägsta schakter kanske mer än man i allmänhet tror, ty åtskilliga grunddrag hos menniskan äro temligen lika de olika samhällsstadierna igenom. Och olyckligt det samhälle, der icke vanäran åtföljde såväl brottet som brottets offer! Men derför borde heller icke verkliga brott och förseelser af den obetydligaste art beläggas med likartade straff. Om följderna äro de samma; kunna orsakerna äfven i medvetandet lätt sammanblandas. Ehvad åsigter hr Granström än må hafva om denna sak; äro vi dock förvissade om att han; äfven utan antagande att den möjlighet; som verkligen förefinnes, att Buschers uppgift; att han förut betalt böterna; är sanning; dock medgifver; att i och med den ifrågavarande domen öfver detta fattighjon han äfven gjort en klär och tydlig tillämpning af satsen: csummum jus summa injuriaa (den högsta rätt är den högsta orätt). Till sist omtalar Dagligt Allehanda att en person som vill vara okänd har öfverlemnäat 5 rdr för att gossen må kunna åter utlösa sin klocka som han pantsatt för sin faders frihet.