Dagens Nyheter – 22 maj 1867, sida 1

nöd; att de hellre vilja dö; än längre tåla slika gäster. De gjuta ut sin svett och blod; men lida våld och stor armod, och nu är det så långt kommet; att ingen kan råda bot derpå; om ej Gud i himmelrik bjelper oss den orätt nederstöta. Men det tro vi han skall göra, så fullt och fast, som han bjelpte Israels folk mot Farao, och mera ledo ej de, än svenske män uu hafva försökt. Guld och: silfver; det föres allt bort, lag och rätt älskas ej stort; men rof och våldsverk öfvas. Mången; som fordom , egt. gård och grund, är nu en arm man. Ung och gammal. och än -det barn i vaggona ligger må: väl gråta all denna. vånda: Ett högljudt sorl gick genom folksamlingen. Enohvar kände harmen och vreden brinna i sitt bjerta öfver alla de lidanden som de: förflutna åren: hopat öfver dem. Det var ett öppet sår; hvars blotta vidrörande var farligt — att öppet och skonslöst lägga i dagen det onda, det var att vrida om mordvapnet i det gapande såret: — Med hvarje år — fortfor den gamle — har det onda, tilltagit; och allt sedan konung Erik kom till makten; veta vi knappt om en konung finnes i Sveriges land. De osjäliga djuren. i villande skog hafra dock en kula eller en klyfta till skygd och huld; vi bafva intet, Och derför hafva vi stämt tillsammans och lagt råd om hvad som nu vore att göra; och vi äro alla af en tanka — att göra ett hastigt slut på all denna vånda; skola vi ock dö dervid. Men vi behöfva ett hufvud, en man som för o s an, och nu hafva vi, hvar och en med sina socknemäns; beslutat att välja dig Engelbrekt till vår höfvidsman, så vidt som det är din vilja och din tanke är densamma som vår: