Dagens Nyheter – 8 maj 1867, sida 1

till Hamra. Men ett otvetydigt uttryck af förtrytelse hvilade på ryttarens anlete, när han red fram öfver och mellan de höga slaggvarpen; hvilka lågo vid byn såsom ett minnesmärke af den jerntillverkning; som här i äldre tider drifvits: I byn var allt tyst; som om döden ridit fram der; och husen stodo som öde; Hans oroligt forskande blickar spanade förgäfves efter någon, som kunde gifva honom den upplysning han önskade. Han stannade framför en af de större byggnaderna och lyssnade. Intet ljud. Det var som om byn blifvit förtrollad. Svenuen tycktes eftersinna något; och liksom tvekande vände han sin häst för att icke rida ur byn, då han på väggen af ett hus, något på sidan om det der ban höll, såg skuggan af en menniska, men stilla orörlig, som om den dröjt sig qvar, sedan egaren redan dragit sin kos, Han red dit, och der stod en man stel och orörlig såsom huggen af sten. Det var en gammal man med gråsprängåt hår och skägg, men den kraftfulla byggnaden, de senfulla händerna — allt utvisade, att han ännu hade mannens fulla styrka. Hans öga var fästadt vid ett föremål, som låg framför hans fötter. Ryttaren kunde ej se detta genast, men den sorg eller rättare den förtviflan som stod tecknad i mannens fårade ansigte lät honom ana något förfärligt, och han steg af hästen och gick fram till mannen. Denne märkte intet; han var helt och hållet liksom fastkedjad vid föremålet framför honom. Det var en död menniskokropp. En rysning genomfor Herrman vid åsynen af liket. Det