Dagens Nyheter – 8 maj 1867, sida 1

var en yngling; som han väl kände, och den gamle mannen var ynglingens fader. — Bråda ting hafva timat; fader Elof — sade svennen — sedaum vi sist sågo hvarandra på Jätturn! Mannen såg upp, och hans torra; brännheta öga hvilade ett ögonblick på talaren: Denne tryckte sakta hans hand och besvarade hans tysta veklagan med en blick; så kraftigt tilltalande och så lifvande, att mannen liksom väcktes ur en djup och tung sömn. En tung suck pressade sig fram öfver hans läppar. — Det var den siste — sade han, — Den siste — upprepade svennen — den siste af tio, alla lika raska som han! Det var med en egen betoning som ordet asistec upprepades, och mannen tycktes känslig derför. Han såg frågande på svennen. — Den siste säger du; en skulle väl dock återstå. ... eller är också vägen till kungs en väg till döds, säg; hvad menär du? — Kära gubbe, det är som du säger.::: att gå till kungs i våra dagar är att gå till döden; — De voro dock fem! — De voro fem, och nu hafva de alla ingått i det andra ljuset. Vi skola ej återse någon af dem mer. En dödlig blekhet bredde sig öfver mannens väderbitna anlete och hans blick förmörkades. Men intet ord kom öfver hans läppar. Hans mått var öfverfyldt, den smärta han nu led kunde ej uttalas. Svennen lemnade honom ostörd några ögon