Dagens Nyheter – 30 mars 1867, sida 2

Behöfva vi svara på dessa frågor?. En och hvar af våra läsare känner ju nu Annie Browning tillräckligt väl för att veta att den dolk som en gång inträngt i hennes hjerta; ännu satt qvar i såret; hvilket således, om det ock genom tidens inverkan upphört att blöda, fortfarande var lika djupt. Men de goda gerningar hon gjort; i synnerhet den välvilja hon visat Mary Thornway under den tid då denna lefde i nöd och sorg; hade medfört välsignelse. Den allsmäktige skaparen hade förlänat henne styrka att bära sin olycka; Hon erfor all den tröst; religionen förmår skänka, och var således långt ifrån beklagansvärd. Hon hade; såsom vi minnas, hyst förhoppning om att Carely skulle besvara det bref; hon skref till honom; Hon väntade och väntade,; men intet svar anlände. Läsaren torde erinra sig att hennes skrifvelse, till följd deraf att Foxall uppgaf oriktig adress; aldrig kom Henry Careli tillhanda. Man säger att menniskan icke upphör att hoppas, förrän hon dör: Detta är en sanning. Annie skref ett nytt bref, hvilket naturligtvis blef obesvaradt likasom det förra. Hennes finkänslighet hindrade henne från att afsända några vidare skrifvelser; Hon trodde visserligen att de redan afskickade icke framkommit till hennes trolofvade; men för den händelse att hon härutinnan misstoge sig, ansåg hon lämpligast att iakttaga tystnad. Hon egnade sig sedan mera uteslutande åt välgörenhet: Menniskor; som vilja göra godt; hafva i London ett vidsträckt fält för sin yerksamhet; Det finnes mårända icke någon stad;