Dagens Nyheter – 28 mars 1867, sida 1

gen blickade in i hans mörka boning: Om någon tror att han öfverlemnade sig åt sådana reflexioner, som stjernhimmelen vanligtvis brukar uppväcka, skall han genom att lyssna till de ord, som, den grubblande mannen sjelf ovetande, halkade öfver hans läppar, blifva tagen ur sin villfarelse. — Ja, ja. Jag måste bort härifråns Platsen duger ej längre. Här känner mig hvarenda menniska nästan lika väl som jag känner mig sjelf: Såsom hunden vädrar vildbrådet; så känner jag att någon olycka är i annalkande. Den der karlen, som i förrgår aldrig släppte mig ur sigte, har bestämdt BSidueys polis skickat mig på halsen. Bäst således att jag, medan tid ännu är, packar ihop mina saker och försöker min lycka på annat håll; men först måste jag tänka på min något skrala kassa. Han gick till tältöppningen ech blickade ut i patten. Månen gjöt öfver nejden ett sken, som var tillräckligt klart för att man dervid med lätthet skulle kunna läsa. En graflik tystoad herrskade rundtomkriag och afbröts endast då och då af någon nattfogel som flaxade i buskarne: I detsamma hördes på afstånd ett skri så vildt och besynnerligt att den oinvigde skulle hafva trott det komma från något af skogens vildjur. Men lyssnaren igenkände genast den i Australien välkända signalen co-eh-co-eh-co-ehl hvilken, då den utstötes af vana läppar, kan höras på en mils afstånd; och han insåg att några resande betjenade sig af nattens svalka för att färdas genom skogen: — För tidigt! mumlade han. Jag måste vara försigtig.