Dagens Nyheter – 5 mars 1867, sida 2

— Icke sy mera! upprepade Mary öfverraskad: Det måste jag väl. — Nej, det måste ni icke! genmälde Frank. Jag kan numera underhålla er, så att det icke tjenar till någonting att ni anstränger er. Det har bekomrit er helsa illa att ni arbetat så mycket; och ni är nu på långt nära icke så frisk och stark som ni skulle ha varit, om ni fört ett lugnt och angenämt lif: Jag har nog sett detta och många gånger varit ledsen deröfver; men jag har icke kunnat hjelpa det och derföre har jag ingenting sagt: Men nu är den sorgliga tiden slut; nu tänker jag låta er lefva såsom en förnäm dam; — Det är mycket snällt af dig; Frank, att du vill mig så väl; sade Mary; men jag kan icke tillåta att du glömmer dig sjelf på ett sådant sätt: . Denna sjelfuppoffring hedrar dig; men jag vill icke att du för min skull skall underkasta dig så stora försakelser. Jag skulle handla mycket orätt om jag ej motsatte mig din önskan i detta afseende; Du behöfver så mycket — jag vet bättre än du sjelf; hvad du lider brist på — och först när jag för de penningar du besparat, skaffat dig hvad du saknar men både bör och förtjenar att hafva, skall jag tänka på min egen beqvämlighet. — Nej, så får det icke ske, sade Frank i bestämd ton: Förhållandet är — jag må så gerna på en gång säga allt — att ni numera icke har något val: Ni kommer ej mera att erhålla arbete från den person, som hittills användt er, emedan jag har varit dit och sagt att ni ämnar slå er i ro. — Frank! utropade modren med förebrående min, Hur kunde du.::