Dagens Nyheter – 5 mars 1867, sida 2

onom å en i rummet stående soffa, hvarmod de illsagt vittnet vara behjelplig, men hade denne svaat: har ni slagit ibjäl honom. så kan nilägga upp wenom också. De tre hade då hjelpts åt att få upp ! 1. på goffan, hvarest de tvättat blodet af horom. lärefter hade E. tillsagt vittnet: hör du Nåtberg, ag och spring upp till vaktkontoret och säg till att är ligger en karl som har fsllandesjukan. Denna ippmaning hade emellertid vittnet vj efterko: mit, varför. då ingen af de andra heller ville gå upp Då vaktkontoret, E. sjelf begifvit sig åstad. Sedan polis antommit aflägsnade sig vittnet. Andersson fordrade i ersättning för sveda och värk 25 rdr, för mistad arbeteförtjenst under 23 dygn 6 rdr samt för utgift till den fältskär som förbunlit såret 1: 50. Den fordrade ersättningen bestreds till större delen af Larsson. Målet uppsköts fill den 18 mars kl 11, till hvilken dag Larsson åter ekulle hemtas från arbetsinrättningen; och skulle skrifvelse afså till öfverståt: hållare-embetet rörande efterspaning af afvikne Ekenberg och Woltki samt äfven förevunna ogifta C. W. Dahlberg Lerdsertenr, Tronre tjufvar och en länsman, Från Uddevalla skrifves: Under nätterna emellan den 5 och 15 februari föröfvades inom Inlands Nordre härad flera djerfva inbrottestölder, nemligen hos en bonde i Ödemål i Solberga socken, hos en i Kyrkeby och i Bråland i Jörlanda socken, hos Johannes Be:ndtsson i Stenung i Ödsmåls socker, 2:ne försök tillinbrott hos kyrkoherden Schiller på Ödsmåls prestgård samt inbrott i hr C. G. Röings på Kjollsby och kyrkoherden J. Almn på Solberga prestgård spanmålsmagasiner. Den senare vidtog raska åtgärder tll tjufvarnes efterspanande och lyckades med biträde af rämdemannen Lars Andersson i Anrås och några modiga Jör!andaboar gripa en utaf dem, hemmansegaren Berndt Larsson I Rämma, hos hvilken ock en mängd tjufgods återfanns. Efter med denne och hans hustru anstäldt förhör och sedan mannen blifvit intransporterad till Kongelf för att häktas, lyckades det herr Röing att förmå hustrun till bekännelse, hvaraf dels framgick att förenämnda stölder föröfvats af tvenne svåra brottslingar från Myckleby socken på Oroust och dels att ännu värre brott varit påtänkta, nemligen ingenting mindre än att natten emellan den 6 och 7 dennes frånröfva kronofogden D. E. Widell den på Kyrkeby gästgifvaregård uppburna kronoskatten. Sedan genom förestående bekännelse utaf Berndt Larssons hustru en temligen säker upplysnirg om brottslingarne var vunnen, beslutades att berr E.G. Röing och herr L. Hansson på Kjellsby samt kyrkoherden Almåns gårdsrättare August Jonasson, skulle begifva sig till Öroust för stt gripa de farliga brotts lingsarne; och skulle kronolänsman J F. Wickelberg anlitas om biträde, hvarom kyrkoherden skriftligen framställde begäran, då hvarken Röing, Hansson eller Jonasson voro kända på Oroust. Sedan derefter aftalats att resan skulle anställas så, att in träffandet på Oroust skulle ske efter mörkrets inbrytande, på det tjufvarne, som äro så att säga ran nar till kronolänsmannen, ej skulle få anrlednin till misstankar, anträddes densamma med godt mod. Detta aftal medförde emellertid fara för Vif och lemmar, ty det befanns vid ankomsten till Oroust att vägarne i herr kronolänsmannens distrikt befunnos så illa snöskottade, att de voro nästan omöjliga att befara i mörkret. De resande nödgades derföre anlita handlanden Berndtsson i Mulitorp att blifva an: förare i den nattliga dansen öfver landsvägens höga berg och djupa dalar. Framkomne till närheten af länsmannens bostad trodde resenärerna sig hafva öfvervunnit resans värsta obebag, men det befanns i stället att de då riktigt började: ty sedan de delat sig i tvenne partier, det ena efter erhållen anvisning begifvande sig till hemmanet Hellene för att utverka sig förstärkning af dess egare Hans Helesson. begaf sig det andra till fots till länsman ickelberg och blef af honom emottaget på ett ganska oförväntadt sätt, i thy att han, efter genomläsandet af förenämnde kyrkoherde Almåns skrifvelse, otvetydigt yttrade missnöje, bland annat sägande det går väl an att skrifva angifvelser, men att göra häktning har sig icke så lätt, då jag ej blifvit skriftligen underrättad på förhand — något, hvartill kyrkoherden Almån troligen varit för klok. Hr länsmannen gaf sig emellertid af, uppsittande i sitt åkdon och anvisande hr Röing, som var alldeles okänd i trakten. att taga en genväg för att med honom sammanträffa på landsvägen, Då hr Röing emeilertid ej tilltrodde sig att hitta vägen, så tilläts honom först att gående åtfölja länsmannens kärra och derefter, då han var tungt vinterklädd, att åka ett stycke. men stycket blef ej långt, ty hr Wickelberg bad honom snart stiga ur dagen hans drän i MA GA bad fold fört ör) pd NL ej skulle blifva trött till arbete en derefter. D betingade sig hr Röing att få s qvar genom erbjudande af vedergällning till drängen, som ock honom tilldelades med en rdr rmt, och hade hästen förstått sig på diickspengar, så hade sådane blifvit älven denne tilldelade. Emellertid sammanträffade begge partierne på aftaladt ställe, angefär !mil från länsmanners bostad och begåfvo sig gående till den ena tjufvens hemvist; ditkomna bultades på af länsman Wickelberg och begärdes af honom flera gånger att blifva insläppt med angifvande af hvem han var, men inifrån svarades att ingen insläppes, så att dörren af hr Hansson måste uppbrytas. Den eftersökte brottslingen fanns emellertid icke der, men en del af de bortstulna sakerna återfanns vid visitation som anställdes, efter att först upplyst blifvit att allt i huset befintligt tillhörde den eftersökte, vid namn Carl Mattsson. Hr Wickelberg påstod nu att intet mer var att göra i denna natten, och hade redan, oaktadt alla invändningar deremot, börjat begifva sig hem, då i detsamma ett rop från Hans Helgesson och herr Berndtsson, hvilka under visitationen begifvit sig till Carl Mattssons ett stycke derifrån boende fästeqvinna, tillkännagaf att denne var funnen, då hr Wickelberg fann för godt att återvända, men utan att uträtta det minsta, ty han hvarken gjorde tjufven någon fråga eller lät honom göra reda för öfrige i haovs bostad förefunna effekter, hvilka såsom troligen stulna hade bordt blifvit anhållna. Ej heller far han någon befallning om tjufvens bringande i säkerhet, utan när han hörde att man nu ämnade sig vidare åstad att gripa den andre brottslingen,