ngvårdsstyrelsens nyss utkomna berättelse för I 1865 läses bland annat följande skildring den sorgligt ryktbare kyrkoberden Lindbäcks rymteri och skenhelighet äfzen under den tid, in tillbragte i fängelset: Denne fånge, som, i seende till de ovanliga omständigheterna vid et brottmål, hvarför han undergick ransakning, nder hela fängelsetiden ,blifvit följd med en innerlig vaksamhet och uppmärksarahet, hade, ter sin återkomet från sista ransakningen vid j äradsrätten den 14 november 1865, vid fängelse irektörens dagliga besök visat mycket lugn, i rotsats till den föregående fängelsetiden, och llkännagifvit, att han tyckte sitt samvete lätadt genom den bekännelse, han vid nämnda ansakningstillfälle aflagt. Jemväl fängelsets redikant hade ansett Lindbäck efter återkomten från denna ransakning hafva fallit i djuare begrundning,, hvarigenom, enligt prediantens yttrande, hans sinnesfasthet veknat till cänslor, i hvilka han skulle kunnat bekänna l fven andra under hans föregående lefnad förfvade, af den allmänna opinionen misstänkta, men af hemlighetens slöja betäckta, brottv. För direktören hade Lindbäck vid berörde tid ifven uppgifvit; att han börjat fiona tröst i läsandet af den heliga skrift, ehuru ban ej funnits dermed sysselsatt, då han oförmärkt observerades genom det på celldörren befintliga synhålet, men deremot synts läsande i bibeln, när han funnit att någon skulle i cellen inträda. em mm rr n VR OO km es KA Dagligt Allehanda visade i går afton för hundrade eller kanhända tusende gåagen att det icke har följt med nationalekonomiens både teoretiska och praktiska utveckling efter 1846. Det står fast som klippan på den ståndpunkt, dit dess minister för det nationalekonomiska departementet hann på 1830och 40-talet under inhemtandet af salig Johan Johansons betalda sofismer; Denne öfvergaf sjelf dessa i början af 1850-talet, men hans lärjunge, den författare som nu i Dagligt Allehanda skrifver så långt, så fullkomligt i andan af den eljest längesedan utdömda läran om ahandelsbalansena och så opålitligt (enligt hvad Posttidningen och Aftonbladet ofta visat) om förderfvet af tullarnes nedsättande och af varuinförsel från utlandet — han frågar lika litet efter statshushållningslärans framsteg, som presterskapet låtsar känna naturvetenskapernas. Dagligt Allehanda vill således icke vidkännas att man numera i England allmänt anser för en inkomst för landet allt hvad det införer från utlandet, såsom varande betalning för hvad som utföres. Det kan således icke fatta möjligheten af att en tidning der har fröjdat sig öfver importens stigande. Vi skole då införa ännu några ord till dem vi häromdagen anförde ur en evgelsk tidning. Det var Weekly Times för den 24 februari 1867: Sedan den omtalat att införseln från Frankrike till England på 10 år hade ökats till tredubbla värdet, men utförseln från England till Frankrike blott stigit 2!2 gånger, yttrade tidningen några ord, hvilka vi återgifva i så ordagrann öfversättning gom möjligt, nemligen så: Om samma framåtskridande fortfar, skall värdet af detta handelsbyte mellan folken (det franska och det engelska) få en utveckling, hvars välgörande följder (benefits,) knappäts kunna uppräknas. Dessa välgörande följder kunna icke afvändas från båda ländernas folk annat än genom att släppa lös krigets rofdjur; men väl må den hand taga sig till vara, som höjes för att gifva tecken dertill Är detta tydligt? Förstår nu Dagligt Allehanda att en engelsk tidning verkligen fröjdar sig vid det förhållandet; att införseln från ett annat land stigit i högre progression än utförgeln dit? — Men Dagligt Allehanda skulle deremot ha jemrat sig värre än Job, om handelsresultatet mellan Frankrike och Sverge varit sådant. Vi tro nog att det kan vara nytt och öfverraskande för flera, hvilka icke studerat nationalekonomi eller varit i tillfälle att följa med handelsförbållandena i fremmande länder, att höra att det i jordbruk, handel och andra näringar förnämsta folket på jorden ser import och export ur den synpunkten, att importen är dess kassas debet och exporten dess credit; men för Dagligt Allehanda borde detta icke vara obeKE