Dagens Nyheter – 25 februari 1867, sida 2

Rådhusrättern. Lundströmska målet. Våra läsare torde erinra g att en hustru C. S. Habelin, född Svensson, hos adsfiskalen Silfversparre har angifvit vinhandlan Hugo Lundström för falsk edgång; att stadsskalen vid rådhusrätten åtalat Lundström; att undström vid första förhöret erkände sig skyldig ch blef häktad, men att han vid andra förhöret tertog erkännandet och uppgaf att han blifvit föredd dertill. I lördags förekom målet ånyo vid ådhusrätten för vidare utredning. Den anklagade ar då inställd från häktet och möttes inför rätten f häradshöfding Wendtland, som. åtagit sig hans örsvar. — Angifverskan, fru Habelin, var närvaande med sin man, och 9 af Lundström inkallade jittnen voro tillstädeg. Sedan protokollet från föregående rättegångsda blifvit uppläst; och deremot endast förekommit en obetydligare anmärkning från den anklagades sida, ingaf fru Habelin en skrift som hufvudsaklisen innehöll följande: fru H. vidhöll sin angifvelse; hon bestred att hr Lundström städslat henne såsom tjenare; och till bemötande af Lundströms uppgift att han gifvit henne 6 dukater i städsel, uppgaf hon att hon sjelf hade lemnat Lundström, då hon med honom uppgjorde aftal om att hyra schweitzeriet, 8 dukater såsom handpenning, men återfått dessa af honom då hon sedermera erlade första qvartalets hyra med 400 rdr, efter kontraktets upprättande och underskrifvande. Vidare uppgaf fru Habelin i sin skrift att då hon i oktober 1865 var stämd för olaga utskänkning rådde Lundström henne att ljugak och yttrade dervid bland annat: nog kan mamsell svära på den der träbibelnx. Slutligen förklarade hon bestämdt att hon icke afflyttadt godvilligt, utan dermed hade så tillgått att notarien Synnerberg, åtföljd af flere herrar, infunnit sig i schweitzerilokalen den 19 nov. förlidet år och, sedan han något samtalat med Lundström, yutrat till dåvarande mamsell Svensson (nu fru Haelin); cpå herr Lundströms vägnar förklarar jag härmed att mamsell är skiljd från gin tjensta. Då hon någon tid derefter velat hafva sina tillhörigheter, hade hon ej kunnat få ut dem, utan hade det stående svaret varit: astäm mige. Hr Lundström nekade, för allt, som i denna skrift blifvit anfördt mot honom. Han påstod, bland annat, att de af hustru Habelin omnämnda 8 dukaterne visserligen blifvit af henne, till honom lemnade, men endast såsom handpenning för att han skulle skaffa henne egna rättigheter, men att då hon, straxt efter aflemnandet af handpenningen, förklarat sig ej vilja hafva några rättigheter, hade han behållit handpenningen, enär han ansåg detta vara hans rättighet. Deremot hade han iemnat henne de 8 dukaterna såsom städsel. Häradshöfding Wendtland inlemnade härefter ett skriftligt anförande, hvari beklagades att lagarne voro sådane att en person kunde insättas i fängelse på grund af en angifvelse, för hvilken ingea bevisning blifvit förebragt och genom hvilken häktningsåtgärd den anklagade nödvändigt skulle komma i det predikament, att förlora sin sak, enär anklagaren eller anklagerskan såsom fri, hade myeket lättare att skaffa bevis emot en fängslad, än denne att skaffa motbevis. Hr Wendtland anförde vidare, att Lundströms ovana vid att inför rättå besvara frågor och polisdomstolens sätt att förkorta vittnesmål varit anledningen dertill att L:s afgifoa vittnesmål i pölisdomstolen blifvit missförstådt. Han slutade med att L. varit jäfvig och således blifvit olagligen hörd. Härefter förevisades en fullmakt af fru Habelin för hennes man, att afhemta hennes qvarvarande tillhörigheter; men påstods att oaktadt denna fållmakt hade han ej erhållit dessa. På fråga af domaren om det vore så, som fru H. uppgifvit, svarade L. att fru H. visserligen hatt qvar några saker,. men dessa hade L. ansett sig ega rättighet behålla, enär, under den tid fru H. vistats hos honom, en mängd saker kommit bort för honom, och han tyckt sig derföre på detta sätt kunna godtgöra sig. Härefter började vittnesförhöret, med: Skomakaren J. M. Hallden. H. berättade att han varit L. behjelplig vid inventeringen, men först sedan d. v. mamsell Svensson afflyttat, och hade han qvällen förut varit inne å schweitzeriet, då ban hört L. säga att mamseli Svensson skulle afflytta, hvarpå denna svarat: Jag tackar så mycket för att jag fått vara i herrns tjenst; men skall jag flytta så fordrar be kost och lön också. Fabrikören R. Sjöberg hade varit med och bevittnat kontraktet den 29, 30 eller 31 december 1864; hade sett att L. vid samma tillfälle lemnat mamsell Svensson 6 eller 8 dukater, visste dock ej hvarför; hade en gång hört L. till honom gäga gäkerligen kommer jag i något bråk för mamsell Svenssons skuld; men du har ju sett att jag lemnade henne städsel. Handlanden T. Tingvall hade äfven bevittnat kontraktet; hade hört L. svara, på en förfrågan hvartill dukaterne, som lågo på pulpeten, skulle användas: den som skall ha schweitzeriet skall få dem; vidare hade vittnet åsett öfverlemnandet af dem och hade då hört mamsell 9. yttra det här var något rart; de här skall jag lägga på kist botten,.. På fråga om vittnet T. sett att någre penningar blifvit af manmsell S. erlagde: blef svare att han trodde det, men kunde dock ej säker säga det. . Civilingeniören A. Forssberg hade hört marsel 5. säga att hon hade innestående kost och lön hos L.; hade vidare hört L., sista dagen schweitzerie var öppet, fråga efter nyckeln till kassan. Handelsbokbållaren A. Teorin bade hört mam sell S. säga: jag är således skiljd från hr L:s tjenst