Dagens Nyheter – 22 februari 1867, sida 3

O hur mången fager tärna I en diligencekupe Till den älskades tupå Räknat milen i sin hjerna Och en yngling, smärt och lång, Till sin älskades chignon. Öfver längst försvunna dagar Ligger denna mörka färg. Till och med på Gustafsberg Ingen biffstek mer man lagar. Pris o jernväg vare dig! Kon får ha sitt kött för sig Mer ej långt från stora verlden Rullar Fyris samma våg, Bom i fordna tider såg Asagubbarne med svärden Pröfva på hvad Kroppen tål Utaf iskallt, mordiskt stål. Allt af jern den svenska jorden Gömde 1 sin rika barm Åtgick förr att bardalarm Astadkomma uti Norden; Men vår tid, en mammons slaf, Jernvägsskenor gör deraf. Kanske har bon rätt i detta. Ty när allting kommer kring: Vet man underliga ting Om de tappras tid berätta. Odins hög vid gräfning ger Blott en kruka — intet mer. Men ifrån de gamla tider Hafva vi det bästa qvar. Sången som i fordna dar Eldar, men till fredens strider, Till exempel ha vi en Om Jan Person och Murån. Också jublar ungdomsstaden t det verk, som deras är. Tänk, vi kunna njuta här Af talanger hela raden. Ack! hvem går ej lycklig från Trion af herr Jacobsson. Almlöf spelar. Michaöli Drillar som en näktergal Uti Gillets stora sal. . Dens uppfattning är det fel i, Som förnekar att vi ha lting öfvermåttan bra. Tackom salig Rikets Ständer, Tackom dom af all vår själ, För att de vårt ve och väl Lagt i konduktörers händer! Men undvikom utaf hin Alla tåg som gå med lin! Framåt ropar nya tiden, Framåt öfver stock och sten! Litar man på egna ben, Är man nu för tiden vriden. Snart det kommit har så långt Att på jorden blir för trångt. Då får eng oj fogeln vara NG i fred der den var van. ej i luftens ljusa ban Evas döttrars döttrar fara, Och det ryker utur kjoln När det går tre tum från goln. Ja, då kan man profetera! Men Gud vet om det slår in. Kanske aktar man sitt skinn Från att så det exponera. Kanske nöjer man sig än Framgent blott med jernvägen!