Dagens Nyheter – 22 februari 1867, sida 3

gångar, önskade förena sitt öde med en mans; som ville göra henne lycklig för hela lifvet. Utledsen vid ungkarlslifvets enslighet, besvarade han annonsen, hade ett möte med den sköna, förde henne hem till sig och gjorde henne väl bekant med sina husliga förhållanden. Hon tycktes vara mycket belåten både med honom och hans hus. Flere möten egde sedan rum mellan kontrahenterna och en brefvexling dem emellan började, Domaren: Skrefs det kärleksbref då? Käranden: Ja bevars. Vi kommo öfverens om att gifta oss och jag köpte henne en brudklädning, som kostade mig mina modiga hundra banko i reda engelska banksedlar, en ny hatt och en mangel: Domaren: En mangel! Hvem skulle dra den då? Käranden: Hon skulle draga mangeln. Nåväl, min herre, allt var redo för bröllopet, 1vsningen uttagen, bröllopstårtan färdig och jag hade köpt mig nya svarta kläder. Allt gick sin gilla gång i frid och sämja, ända till dess det kom till kritan, då hon förklarade att hon icke ville ha mig och sa att bon aldrig hade ämnat att ta mig och att hon icke älskade mig tillräckligt för att vilja gifta sig med mig — och nu har bon emellertid mina saker qvar. Domaren förklarade; att han icke kunde tvinga qvinnan att älska gubben eller gifta sig med honom. Han såg igenom qvinnans kärleksbref, hvilka voro illa skrifna, men hållna i en mycket öm ton. De upplästes sedan och framkallade mycken munterbet hos åbörarne. Domaren återlemnade dem sedan till den giftaslystne gubben med den förklaring att han ingenting kunde göra för bonom, men om han (gubben) så funne för godt, kunde han ju instämma den sköna för det hon brutit sitt en gång gifns äktenskapslöfte. Gubben plockade ihop sina papper, suckade djupt och lemnade rummet — en hopplös martyr för obesvarad kärlek. i Pariser-utställringen. Bland konstskatter, hvilka från Florens komma att sändas till Paris nämnas tvenne ypperliga statyer af bildhuggaren Caronie, den ene framställer en slaf och den andre Kupido, sittande på ett lejon.