Dagens Nyheter – 20 februari 1867, sida 1

ätt afbjelpa missbruk, hvilka man vet och erkänner att de förefinnas inom hvarje gren af statsförvaltningen. Parlamentet eger nu icke makt att spara på allmänna medel. Vi ville förläna det enna makt — makt att göra lagen sådan, att.i den öfver hela landet skull? spåras rättvisa och välvilja, och sätta det i stånd att lyfta folket till höjden af välmåga och bildning, af moral och frihet. I detta ögonblick är parlamentet förlamadt, ehuru dess allmakt är lika stor nu som någonsin. Ni har hört talas om armåns reorganisation. Jag vet icke hvad som egentligen menas dermed, men dylika reorganisationer sluta vanligen med en betydlig förhöjning i anslaget till armåen. Ni har hört talas om flottans ombyggnad. Slutet på denna fråga blir att ett par millioner läggas till de förra årens redan nog dryga anslag, Hvar och en säger och vet att sgjöförsvarsdepartementet tarfvar en reform; men det finns icke kraft nog inom parlamentet att genomdrifva denna reform. Hvar och en vet att Englands lagar äro ett kaos, som näppeligen har sin like i .verlden, och att de ännu äro ungefär sådane som Cromwell. beskref dem för 200 år sedan, då han sade att de voro ett gudlöst, ogenomträngligt virrvarr. Och sådana äro de än i dag. Under det att i norra Amerikas olika stater Tela lagsystemet har blifvit omarbetadt och ordnadt så att åtminstone någon kan begripa lagen, är Englands lag ännu sådan att ingen menniska, icke ens det största ljushufvud på domarsätet i femtio fall kan säga hvad som är gällande lag i England eller icke. Se på frågan om uppfostran. Ni kan icke tala med någon medlem af underhuset, som icke skall säga er att uppfostran är en stor fråga och erkänna att mycket litet gjorts derför och att hvad som gjorts har gjorts på ett bakvändt och med stora utgifter förknippadt sätt och att något mera erfordras. Men jag troricke att det står i någon:regerings makt, att hos detta underhus genomdrifva en sund och tillfyllestgörande reform. Se på de kyrkliga frågorna. Man säger icke gerna mycket om kyrkan, derför att kyrkan alltid säger sig vara i fara och jag vill icke Bjelpa till att skrämma upp henne: men kyrkan påminner mig just nu mycket om dender gumman, hvilken åoktorn frågade hvad som fattades henne, och som svarade -att hon inte visste, men att bon hade ondt invärtes. Jag hänsyftar icke på några yttre angrepp på kyrkan, men jag ser hvarje dag i tidningårne berättelser om de fruktansvärda konflikter, hvilka uppstå inom kyrkans egna murar och då-en kris någon gång utbryter tager man alltid sin tillflykt till domstolen, till en komit6 af det hemliga rådet eller annorstädes, och ett antal domare med peruker på sina hufvuden afgöra hvad som är eller icke är orthodoxt inom den engelska kyrkan. Det gläder mig att se ett lefvande nit inom den engelska kyrkan; men om någon kyrkans tjenare besvärar sig med att läsa hvad jag yttrar, ber jag honom komma ihåg, att ingenting är så farligt för en statskyrka som religiöst nit, och det skulle icke alls förvåna mig, om någre af dem, hvilka nu äro mine åhörare, blifva vittnen till en förfärlig katastrof inom Englands statskyrka. Men parlamentet kan icke lägga sig uti kyrkans affärer; det saknar den nödiga makten dertill. Om alla parlaments-medlemmarne vore eniga, skulle naturligtvis. parlamentet kunna kasta statskyrkan öfver bord, såsom parlamentet i Florens nu håller på att göra. Men för närvarande eger parlamentet icke makt att vidtaga någon åtgärd i fråga om kyrkan. . Se på frågan om jordens samlande i några få personers händer. Om.en man från de das rike stege upp genom golfvet i under: huset för att lägga i dagen de förfärande följder, som lagarne om besittoingsrätten till jordegendom medföra för den stora massan af befolkningen, som brukar jorden, och för de stora och små jordbrukarne, skulle medlemmarne i detta hus säga att han vore en bedragare och bedja honom vända åter dit, derifrån han kommit. Se .på frågan om Irland. . Det finns ingen i underhuset, som mera intresserar sig för eller af själ och hjerta hellre önskar införandet af en på rättvisa grundad styrelse öfver Irland, än hr Gladstone. Men det finns icke en man hvarken inom ministåren eller i oppositionens leder, som kan förmå underhuset att vidtaga pågra verksamma: mått och steg för att afhjelpa irländska folkets betryck. Och ett sådant förhållande har länge varit rådande inom det engelska parlamentet. Från revolutionens dagar till tiden för reformförslagets framläggande — en bedröflig tid af 140 år — skolen I förgäfves spåra någon beaktansvärd, vis eller god lagstiftning inom