Dagens Nyheter – 15 februari 1867, sida 1

ledning vikit af till höger eller venster. Jag har funnit att de grundsatser, enligt hvilka jag hand lat, ha varit tydligt uttalade och lätt förstådda ock dessä grundsatser ha varit helt enkelt dessa — att lagstiftningen och lagskipningen skola be trakta alla klåsser af folket gom jemnlikar och behandla dem lika, samt ytterligare att vi på älla stora rTegeringsangelägenheter och folkfrågor skola tillänipå de enkla men sublima grundsatser af ren sedlighet, hvilka vi hemta eller åtminstone borde hemta från den religion som vi bekänna. — Undel de 25 åren här man, som jag tror, icke funnit: nå gön afvikelse hös mig från dessa grundsatser; men olyckligt för mig i vissa afseenden, har jag ej:sl tit mig till. något visst parti: De offenifiga män nen och — intill nyligen — äfven tidningspresser här i landet ha tillhört blott två partier, och en. hvar som försökt intaga en ställning som var Oberoende af dessa partier har icke haft vänskap att påräkna af någotdera. Orsaken hvarför jag stått på annan grund är de båda partierna (Tories och Whigs) är väl till en del den att jag, som ni veta, är medlem a! en liten men märklig sekt (Qväkarnes). Bland alla de sekter som uppstått och funnits sedan Kristi lära begynte blifva misstydd och förderfvad har ingen så, som denna sekt, predikat jemnlikhef mellan menniskorna och att de böra åtvjuta lik. rättigheter. Jag vågar också säga att troligen fina det ingen sekt, inom hvilken och i hvars tjenst ersonlig ärelystnad och fåfänga äro så okända. cket af mitt tänkeoch handlingssätt i det offentliga torde vara att tillskrifva den uppfostram jag erhållit inom nämnde sekt. Dess tro att alla menniskor äro lika inför Guds ögon och att alla menniskor hafva lika rättigheter inför den verldsliga styrelsen — denna tro leder naturligtvis till en stark sympati för den stora massan af folket. Jag tänker alltid på mängden, på millionerna — dem som vissa kalla de lägre klasserna. De arbeta mera, de lida mera än klasserna som äro öfver dem; de hafva mindre af hvad vi anse för lifvets goda, de hafva mindre af allt hvad vi förmögnare anse för vederqvickelser i lifvet — och från min tidigaste barndom har jag lärt mig att för dessa klasser känna en sympati som jag aldrig förmått fullt återgifva i ord och som jag ej heller kan gifva något fullständigt uttryck åt genom något mitt yttre förhållande mot dem. Det är mim tro att den ställning, hvari denna stora massa af: folket befinner sig, kan ofantligt förbättras och: höjas. Jag tror att de skulle kunna hafva mindre: möda och mera glädje i sitt lif och mera af allt det, förutan hvilket personer i en annan lefnadsfällning knapt skulle tycka att det vore värdt att efva. Då mina sympatier voro sådana är det väl icke underligt att jag för 25 år sedan fann mig dragen ut i det politiska lifvet. Månge bland eder torde torde komma ihåg vårt lands belägenhet från år 1838 till 1842, den perioden af svåra missväxter då hungersnöden bemsökte hundratals, tusentäls hem. Jag blef öfvertygad om att upphofvet till dessa fruktansvärda lidanden var jordegarnes monopolium att förse folket med lifsmedel,) Ni ha i er adress till mig erinrat om de tjenster, ni äro så goda och anse att jag har gjort i förening med den utmärkte och djupt saknade hr Cobden. Detta. påminner mig om en händelse som icke varit utan inflytande på min offentliga verksamhet. År 1841 bodde jag flera månader i Leamington. Mot midten af RR drabbade mig ett af de hårdaste slag, som kunna träffa en man. Jag fann mig lemnad ensam utan någon annan lefvande i mitt hus än ett moderlöst barn. Hr Cobdei kom och helsade På mig dågen efter denna förkrossande händelse. fter ef stunds samtal sade han: Låt icke denna sorg, ehuru svår den ån är, böja er alltför mycket; i denha stund finns det i tusentals hem i Englan hustrur och bårn, hvilka dö af hönger som lagen vållar. Vill ni bistå mig, så skola vi icke stanna eller hvila förrän vi gjort oss af med spanmålstullärne. — Vi insågo den kolossala orättvisa som kastäde sin dystra skugga öfver hvarje del af folket, och vi trodde oss inse det rätta boteoch hjelpmeådlet, och att om vi egnade oss åt denna sak i föreniug med hundratusentals redliga mennitkor i olika delar af landet, så skulle vi blifva i stånd att anskaffa det botemedlet och bjelpa det hungrande folket. Jag. mins att en gång under vårt arbete tänkte jag på den framtiden — att den ) Det lilla antalet af jordegare i England, hvilka tillika bafva flesta rösterna inom riksdagen, hade nemligen satt så höga införseltullar på lifsförnödenheter, isynnerhet på brödföda, att de nio tiondedelar af folket, som ega jord, måste betala en fjerdedel eller tredjedel mera för spanmålen än om tullar icke hade funnits, — ÄR ——————