Dagens Nyheter – 15 februari 1867, sida 1

behållit ett ofläckadt namn, när hans stoft sänktes i grafven; och i sin egen stora sorg skulle hon ha haft den Jjufva trösten; att han ieke längre var olycklig; att hon led ensam; Nu var han lefvande och dock död samt hans namn vanäradt. Vi veta att hon högst af allt värderade ett godt rykte, och det skulle naturligtvis derföre smärta henne ofantligt mycket att den man, hon skänkt sitt hjerta; var ett föremål för allmänt förakt. Sjelf hade hon aldrig trott honom vara brottslig. Hennes kärlek var byggd på högaktning; och hon skulle icke ha kunnat fatta tycke för en person; om hvilkens redbarhet hon ej var fullt förvissad; men verlden hade uttalat sin dom öfver honom, samhället hade brännmärkt honom med namnet tjuf, och hon ansåg att hon; fom varit så nära att blifva hans hustru; i viss mån delade hans skam. Hon inbillade sig att folk pekade fingret åt henne; bemötte henne kallt och fästade på henne misstänksamma blickar. Hon undvek att inlåta sig i samtal med andra :personer än dem; med hvilka hon hade någon vigtig angelägenhet att språka om ; ty hon trodde att hvar och en hyste ett visst förakt för henne. Hon visade sig så litet-som möjligt ute i staden, emedan hon icke gerna ville blifva sedd. Hennes fordna glädtighet var helt och hållet försvunneny och hon närde intet hopp om att en vänlig solstråle någonsin skulle leta sig fram mellan de tjocka moln som nu förmörkade hennes himmel. Hon såg så dyster och bedröfvad ut att Fo