Dagens Nyheter – 15 februari 1867, sida 1

Jag för min del tillstår att en mera hederlig, duglig; sannfärdig och arbetsam gosse aldrig trädt inom mina dörrar och att jag skulle bli mycket ledsen om han flyttade ifrån mig: Sådana yttranden uppmuntrade ynglingens sinne; det mörka moln; som länge hvilat öfver honom; tycktes skingras när han hörde dem: Han märkte att han höll. på att återförvärfva sig ett godt rykte, och han beslöt att genom ett otadligt uppförande småningom tilltvinga sig allas aktning, äfven deras som voro mest öfvertygade om hans brottslighet: När arbetstimmarne gått till ända och han befann sig i sitt tarfliga hem, glömde han genast dagens sorger och mödor, Han fick nemligen då vara i sällskap med dem han mest tyckte om; d. v. s; sin mor och sin goda vän Annie Browning; med hvilken han så mycket sympatiserade: Och huru stod det till med Annie sjelf? Hon hade nu pjutit några månaders lugn efter det hårda slag, som drabbade henne i Oakhams rådssal. Hon hade småningom återfått helsan, men var fortfarande ganska svag: Den stora olycka, hvaraf hon träffats, hade emellertid betydligt förändrat hennes väsende: Det är påkostande för det unga hjertat att plötsligen förlora alla utsigter till en glädjefull framtid, och detta just i det ögonblick då dess ljufvaste dröm -skulle blifva förverkligad — isynnerhet när denna i sig sjelf så bittra olycka åtföljes af en annan; om möjligt ännu bittrare. Hade Carely. hastigt dött, skulle hon ha sörjt honom oändligt djupt; men den dolk, som inträngt i hennes bröst, hade då åtminstone icke blifvit omvriden i sårete Han skulle hafva