Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 1

revolutionen försummat att på någon af hufvudstadens offentliga platser uppresa statyen a! den man; hvilken mer än någon annan har bir dragit att göra franska folket till hvad det sed.m 75 år är. Det åligger demokratiea att godtgöra dena försummelse; Man beklagar sig ofta i våra dagar öfver, att det saknas hos de enskilde kraft och förmåga att föreslå och företaga något af sig sjelfva: Nåväl; låtom oss besvara denna förebråelse; som stundoiw är förtjent: låtom oss visa patriarken i Ferney den heder man ännu icke låtit honom vederfaras. Hvem kan draga i tvifvelsmål att denna hyllning är lämplig? Hvarje gång som den politiska och religiösa reaktionen segrat, har Vr; taires namn varit föremål för dessa ögoriplie kets segervinnares fördömelser och förolämp ningar; Under sorgedagarne 1815 kränkte de fanatiske hans graf; de gingo nattetid åstad och stulo hans qvarlefvor ur grafven i Pantheon ; de skymfade och förströdde dem. De trodde sig dermed hafva tillintetgjort Voltaire; De misstogo sig: Voltaire föddes på nytt; hans skrifter, spridda i tusentals exemplar, värmde, lifvade och höjde den generation som femton år sednare tog den ärofulla julihämnden å de vanhelgande; Behöfves det att återkalla i minnet hvad Voltaire var, hvad han ville och hvad han lärde? Vi hafva allt af honom, vi som strida för menniskans rättigheter, för rättvisa och frihet: — Låtom oss emellertid, så kort som möjligt, genomlöpa historien om hans lefnad. Frankrike eläpade fram sitt lif, böjdt under den religiösa och den politiska despotismens ok: Det stora århundradetr var nyss slutadt. Konunga-solen hade lemnat Frankrike uttöradt på män, uttömdt på rikedomar, upprördt, förtvifladt, derigenom att tre hundra tusen protestanter hade bifvit landsförvisade för sin tro: Ofverallt herrskade förtryck, orättvisa och privilegier: reformerta prester hängdes för det de predikat evangelium; barn rycktes från sin familj; fäder dömdes till galcrerna för att de vägrat afsvärja sin tro; de som lefde qvar voro behandlade som utskum, hvilka hvarken fingo lefva, gifta sig eller dö under en gudsdyrkan enlig med deras samvete; domstolarne voro barbariska, fala och privilegierade; folket hade inga lagliga rättigheter, inga skyddande lagar; det blef förtrampadt och bestulet, utan hopp om undflykt eller upprättelse; derofvan lefde en lättsinnig, förderfvad, blaserad societet. Voltaire uppsteg: Under sextio år var hans lif ingenting annat än en strid. Han var ett ofantligt, allvetande snille som omfattade allt: filosofi, poesi, historia; roman, naturvetenskaper; och allt detta använde han för det stora mål, som han tagit till sitt: rättvisans och sanningens försvar. Samvetets och förnuftets rättigheter emot okunnigheten och fanatismen syntes honom med skäl förtjena första rummet. Sedan dessa väl voro eröfrade, borde alla andra följa deraf. Mot vidskepelsen, det presterliga högmodet och ofördragsamheten hyste han detta starka hat, som Alcestes fordrade att man borde bysa till lasten. Han bekämpade dem utan uppehåll; utan fruktan för faror och förföljelser. Det var isynnerhet mot medeltids-fördomarne han vände sin mördande ironi; sitt skämts styrka, sitt galliska löje: De som ännu lågo fångna i traditionens bojor bäfvade och kände sig frigjorda vid utbrotten af denna manliga glädtighet: Voltaires löje! Hvilket vapen har någonsin varit mäktigare mot dårskapen, skrymteriet och lögnen!