Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 1

föda; och hvad som var det värsta af-allt. bland de hundratals menniskor, af kvilka dessa gator hvimlade; fanns ingen som frågade efter om han lefde eller dog. Under sådane förhållanden genomlefde han åtskilliga månader; det blef allt svårare att få någon sysselsättning, och till följd deraf måste han allt oftare försaka hvad menniskor i allmänhet anse för det nödvändigaste; UsEn instinktlik och medfödd afsky för allt hvad brott heter, hindrade honom ifrån att tillgripa sådana medel; hvartill personer i hans belägenhet ofta pläga taga sin tillflykt; och ehuru han mer än en gång erfarit hungerns grymma qval hade han ännu icke kunnat förmå sig till att tigga: Omsider tycktes dock denna utväg vara den enda som stod honom öppen. Under trenne dagar hade han icke förtjent ex enda penny, icke smakat en enda brödbit, ingenstädes funnit hjelp eller ens medlidande: Långsamt vandrade han från den ena gatan till den andra och skulle gerna ha önskat få lägga sig omkull på någon trottoar, för att, om också för en kort stund, njuta hvila. Men det gick icke an; och hans mod uppehölls endast af hoppet om att något tillfälle till förtjenst skulle yppa sig. Timma efter timma förflöt; dagen nalkades sitt slut och fortfarande gick han framåt nedslagen; förtviflad utan att bekymra sig om hvarthän hans ben buro honom. Han befann sig nära Grosvenor-Gate och styrde sina steg in i parken endast derföre, att två eller tre personer; som gingo framför honom; gjorde så: