Dagens Nyheter – 12 februari 1867, sida 1

Det var vid den tid på dygnet då de förnäma promenera, och den olycklige mannen betraktade de eleganta toaletter och lysande ekipager; som tedde sig för hans matta ögon, först med liknöjdhet sedan med en känsla af bitterhet. Bland de glada menniskor, hvilka passerade honom, funnos få; som icke skulle ha kunnat betrygga haus framtid, genom att åt honom afstå blott em ringa del af de summor; de bortkastade på njutningar; hvilka endast för ögonblicket hade något värde; Men de åkte eller redo förbi honom, utan att egna honom den ringaste uppmärksamhet eller bry sig om att hans torftiga kläder bestänktes af den gatsmuts; som de rullande hjulen på deras vagnar eller deras galopperande springares hofvar uppdrefvo: När han hörde muntert skratt på hvardera sidan om sig, ljöd detta i hans öron såsom ett förfärligt gäckeri: Hvad rätt hade dessa menniskor till att roa sig, medan han höll på att dö af hunger? Voro väl de bättre än han? Han tillhörde ju samma slägte och var född till samma rättigheter som de. Med denna tanklöshet, som man ofta finner äfven hos personer, hvilka i afseende på bildning äro honom öfverlägsna, förglömde han att hans nöd var en naturlig följd af hans lättja och oordentliga lefnadssätt, samt att många af dem, hvilka han nu afundades, möjligen skulle ha befunnit sig i en lika bedröflig belägenhet som han; om de försummat sina pligter. Han såg endast att de lefde i öfverflöd, medan han sjelf qvaldes af hunger, att de voro nöjda och glada, medan hans sinne tyngdes af bekymmer och utan att blygas eller tveka, tillskref han ödet all skuld till detta förhållande;