Dagens Nyheter – 23 januari 1867, sida 2

efär de af grefve Hamilton nämnda 7 millioner om skulle felas. (Grefve Hamilton upplyste dels tt han icke varit fullmäktig, då statsutskottet eröll den ifrågavarande upplysningen, dels ock att en af honom beräknade brist: 7,800,000 rdr upptår, utom de 2 millionerna Thaler.) Landshöfding Sparre förmenade att bristen på äkerhet och sammanhang i ständernas behandling f budgeten väsentligen härledde sig från saknaden f samverkan mellan skiljda utskott, hvilka handägga ärenden som inverka på hvarandra. Androg xempel derpå, t. ex. att lagutskottet i en rikslags sista timma afgjort frågan om hypoteksbancens stiftande utan att bankoutskottet tagit del häri. Föreslog och förordade att stats-, bankooch bevillnings-utskotten skola, såsom grundlagen föreskrifver, genom deputerade sammanträda och behandla gemensamma ärender. Tal. lemnade för öfrigt en intressant historik öfver en period, som nästan fullkomligt liknar den närvarande, nemligen tiden omkring 1815. Då klagades öfver samma förlägenhet i allmänna rörelsen, ehuru den var då mycket mindre. Lacsökningarnes antal uppgick i Östergötland till 4,000; nu torde de der vara dubbelt så många. I Elfsborgs län stodo de i antal långt efter fjolårets 11—12,000. — Vid början af 1815 års riksdag nedsattes ett särskilt utskott för att utreda frågan om den allmänna förlägenheten. Den ledande anden deri var prosten grefve Schwerin — äfven han en protektionist, som skyllde penningbristen på frihandeln (derförut bedrifven på vestkusten under kontinentalkrigen). Från hans sida föreslogos å la Fredrik den Store, de skarpaste åtgärder, t. ex. jernbref med förbud att uppsäga inteckningar. — Mot honom stodo hufvudsakligen frih. Wirsån och grefve A. G. Mörner, hvilka visade att förlägenheten härrörde från den politiska ställningen. Tal. slutade med den välbetänkta uppmaningen till statsutskottet att ej som dess föregångare inleda riksdagen i alla utgifterna först och derefter tänka på medlen att betäcka dem, utan tvärtom. Presidenten Mörner erinrade att skattenedsättningarne upphört vid den tid, då frih. Gripenstedt blef finansminister och gjorde sina blomstermålningar. I fråga om skattenedsättning är ej hufvudsaken den nominella procenten, utan hvad den enskilde verkligen betalar. Om skatteprocenten på fast egendom blifvit nedsatt, så hade deremot taxeringen blifvit höjd. Statsutskottet bör ej bestämma utgifterna i förlitan på ovissa lån, och man bör ej anticipera på de kommande årens inkomster, ty derigenom kommer man slutligen, då inkomsterna tryta, i förlägenhet. — Hvad gevär beträffar, så då man sett huru det gått år 1866, att det fortfarande tillverkats gevär som ej äro ändamålsenliga, har man åtminstone skäl att uttrycka den önskan, det armeförvaltningen må se sig bättre före. Fribh. Sprengtporten yrkade att man ej med lån måtte betäcka bristen, och om det än måste medgifvas vara angeläget att statens debet och credit ställas så att de gå ihop, så bör detta llkväl ske på sådant sätt att ej den enskildes välstånd deraf lider. — Den föreslagna förhöjningen i den direkta beskattningen trodde tal. ej skulle leda till ökad inkomst, emedan både fastigheterna och inkomsterna af kapital och arbete sjunka. Med dessa yttranden blef den kungl. propositionen remitterad till statsutskottet. Andra kammaren. Äfven här talades hela förmiddagen öfver propositionen om statsverkets inkomster och utgifter. Den anfölls här, der regeringen har så talrika vänner, mycket mindre skarpt än i första kammaren, der den har så många konservativa och protektionistiska motståndare, men hela det rådande misshushållningssystemet mötte dock allvarligt klander: Hr Gustaf de Mare började med anmanin: ningar om större sparsamhets iakttagande än som skett i den kongl. propositionen, uttalade sig mot vidare utländsk skuldsättning, och yrkade att arbetet å nordvestra stambanan ej må, under nuvarande penningeförlägenhet, bedrifvas så skyndsamt som regeringen föreslagit. j Hr Muren instämde med föregående talaren deruti, att stor sparsamhet vore af nöden, men framhöll det okloka så väl för staten som för den enskilde, att, sedan ett vidsträckt företag blifvit till stor del fullbordadt, icke :påkosta de: ytterligare så mycket, som vore nödvändigt fö: att göra det fullt färdigt. De penningar som hittills blifvit af svenska staten upplånade hade blifvit använda till nyttiga företag, och det vort en lycka för landet att dessa företag blifvit ut förda. Detta visade sig bäst af Sverges ökade produktion. Ar 1848 uppgick Sverges expor till något öfver 36 millioner rdr; redan år 1865 hade den stigit till 108 millioner. Således pro duktionen tredubblad på mindre än 15 år. Fi länder, med undantag af England, kunde upp visa ett sådant framåtskridande. Att under de mdustrien vore i så stark utveckling, penninge brist skulle uppkomma, vore ganska naturligt men inanebure ingalunda något skäl att inställ: redan påbörjade nyttiga företag.