Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 3

Hvarjehanda N yheter. En argstnt hare. Följande lilla kostiiga historia, passerad i Grafva socken i Wermland, torde förtjena läsas såsom en kuriositet: Ett par harungar fångades sistlidne sommar under rägskörden, och uppfostrades sedani en för ändamålet hopspikad bur. Deras föda har bufvudsakligen bestått af mjölk samt vegetabilier, och understundom ett par sockerbitar, hvilket sednare (då det vankats) tyckts vara för dem en riktig läckerhet. De blefvo stora och duktiga och slutligen så tama, att de togo maten direkte ur händerna på sine vårdare, dock ej af fremmande. Då haren emellertid är känd för att af naturen vara bland de dummaste djur, kunde man ej påräkna få dem fullkomligt tama och att gå bland de öfria husdjuren, och då de dessutom bland dessa Lafva många fiender, såsom hundar och kattor, beslöt jag helt hastigt att skänka dem verklig frihet i deras rätta hem, skogen. Till en början släpptes de ur buren i ett större rum, hvars dörr ställdes öppen, men de ville ej förstå välviljan, utan började sätta sig till motvärn då man försökte fösa ut dem; en kringdans började, den ena af fångarne slogs ganska tappert. Efter denna långpolska och hopp, riktiga Jösshäradskast upp i taket, kommo de slutligen ut i det fria, då den ena luffade af till den närbelägna skogen, hvaremot den andre bör