Dagens Nyheter – 16 januari 1867, sida 3

jade äta gräs å gården samt på ett gärde straxt invid husen; då jag försökte fösa honom derifrån för att få honom ät samma håll, som den andre, frigifne kamraten tagit, började han visa tänderna och fräsa, ställde sig på bakfötterna och kom emot mig, bet i kläderna och slog med de små framtassarne, hvilka gingo som trumpinnar, och då jag ansåg under min värdighet att gifva mig i batalj med en dylik liten persedel, måste Jag retirera och han fick behålla öfvertaget och bataljfåltet, menslutligen hade min gamle stöfvare Mylord, en gammal grånad veteran i tjensten, uppmärksammat oväsendet, och kom springande för att gifva sig med i leken, då processen väl blifvit hastigt bilagd; och jag skyndade hastigt till för att om möjligt frälsa herr Jösse, tänkande på det gamla bibelspråket sälsker edra ovännerc, men min fruktan var onödig, haren rusar helt enkelt mot denne sin hufvudfiende i största raseri med förenämnde gester, och hvad tycks, hunden skämdes, strök ner svansen och luffade skamflat undan; — det hela från början till slut var ganska löjligt. Herr Jösse fick alltså behålla stridsfältet såsom skicklig general, men efter en intagen grundlig förtäring luffade han till skogs om ett par timar. Sedan har ingen af defordna arrestanterna gått fram till gården, men väl har jag sett dem några gånger i närheten deraf. Händelsen passeräde dagarne före jul under blidväder då NME var bar, och friheten skänktes dem såsom julklapp. d A. W. En opintomsyttring. Den studerande ungdomen vid gymnasierna i Moskau, Petersburg, Kiew och Kasan öfversände på nyåret till grefve Bismarck en adress; i hvilken de af hela sitt hjertac tackade honom för den betydliga lättnad han beredt dem i studiet af den svåraste delen af Europas geografia, hvilken enligt de unga ryssarnes mening var Tysklands iplitiska geografi.