Dagens Nyheter – 11 januari 1867, sida 3

Dock, hvarför så till dig, min vän, Som sjelf mig detta sade? Du torde hafva glömt det, men : Jag det på minnet lade. Arm var min drömbilds poesi. Allt är nu slut.... Allt är förbi! Den, som jag älskade så ömt Var icke den jag hade drömt; O, jag uthärdade ej längre: Jag bojan bröt, som blef allt trängre. Du bört min bittra klagan nu, O, Johan, käre broder. Nu är min önskan, att din fru Blir mina spädas moder. Till er blott vill jag lemna dem: Då först de få ett verkligt hem. De föga moderskänsla rönt. — Hör mig! — Det blir er säkert lönt, Om ej... Nog, nog!.. För hit dem, bara, Jag för min Leontine kan svara. En gammal bekant.