Dagens Nyheter – 11 januari 1867, sida 3

Tvenne giftermål. IL Ett sammanträffande. Du är förlofvad, käre Sven; Jag får då gratulera. — Du också, kära Johan — men Jag måste kondolera Din lilla fästmö är så blek; Som sippan är hon klen och vek; Ser tynande och sjuklig ut...-. Hur skall väl detta gå till slut? Hvad skall hon såsom hustru blifva? Nej, henne bör du öfvergifva. — Hvad, Sven, har du förstånd och vett. Som vill att jag skall glömma. Den skönaste mitt ögå sett, Den milda, ljufva, ömma? Hon är ej sjuk för det hon ej På skridsko flänger; nej; ack nej — Och dyra ridlektioner tar Af monsieur Anrep, alla dar. Min Leontine skall ailtid finna Sin glädje i att vara qvinna. Det är ock Gerda, skall du se, Fast ej i gamla stylen. Hon tror ej gqvinnans kallelse Ar nålen, saxen, prylen. I hushållet hon aldrig går Och aldrig hon i spiseln står; Dertill man domestiker har, Nej, ute är hon alla dar Och när hon mellanåt är inne Hon muntrar med lektyr sitt sinne. Nyss såg jag hennes purpurkind Ur ludna mössan smyga Och mörkbrun lock för nordanvind Kring snöhvit haka flyga. Med stålskon på sin lilla fot Hon flög — och hyllning tog emot, Liksom i går på eldig häst. — Hon dansar, spelar, sjunger bäst Af alla.... målar modellerar Syperbt. — I allt hon excellerar. Men, tror du detta henne gör Just till en värdig maka? Skall du med henne, som sig bör, En verklig sällhet smaka? Hon lefva skall i sus och dus Och aldrig trifvas i sitt hus. Och längre fram — Säg om du tror Att hon blir en förståndig mor. Med sin uppfostran sina vanor Jag räds hon går helt andra banor. — Åh, bry dig icke, du, om det. Må med din sensitiva Du gå en snäckas tunga fjät. — Men, min skall lyckan blifva. Skön Gerda visst pä alla vis Gör hemmet till ett paradis. Med sinnet ständigt gladt och ungt Och på all bildnings högsta punkt — Hon måste huslig sällhet sprida Och som en sol gå vid min sida. Och nu, min bror, vi skiljas här, Der nyss vi sammanråkat; Men ingen af oss glömma lär Hvad här en stund vi språkat. Gå att din ångst för mig förströ I famnen af din bleka mö, Som har ett sådant städat skick Och rodnar för hvar manlig blick. Jag ilar till min sköna Gerda; Hon kan en forskarblick uthärda. IL Fem år derefter. Se Sven! Hvad! .. Kommer du till mig, Uti min enkla boning? — Hal!-. intet bittert. Johan!.. Tig!.. Jag ber dig om förskoning. Min illusion är flyktad nu; Men du har valt det bästa, du: Du valde som en vis. Ty hvem Kan skapa trefnad i ett hem Om ej den anspråkslösa qvinnan? Hvad gör den kalla tjusarinnan? Jag följt dig hemligt, alla dar, Bror Johan, ganska nära. Jag vet din frå talanger har, Men att hon dem kan bära. Hon tror ej att hon sjelf är allt Och mannen blott en skugg-gestalt. En liten mörk planet, allen, Som utaf henne får sitt sken. Hon ej åt mannen högljudt skrattar. Om han dess storhet icke fattar. Ack, qvinnans storhet, som du vet, Är ej i hvad hon lärde, Men i den sanna qvinlighet, Som utgör hennes värde. Den är dess lefnads högsta skatt, Som hon bör vårda dag och natt. Om ock ett ymnigt kunskapsmått