Dagens Nyheter – 19 december 1866, sida 1

dessutom begagna de åtskilliga förekommande villfällen för att kunna drygt beskatta folkens plånböcker. Ett sådant tillfälle erbjuder sig genast vid en konungs tronbestigning: Han skickar då underrättelse härom tili andra furstar, icke genom de dyrlegda; högst litet sysselsatta ministrar, som han har vid alla hof på folkets bekostnad, utan genom särskilda gesandter, hvilkas resor etc. folket får betala: Sedan låter han begrafva sin företrädare och pensionerar hans hofbetjening med oerhörda kostnader, för hvilka di nåder äskase och fås betalning af folket. Och som en konung icke anses kunna begrafvas bland annat hederligt folk, så hålles det för hans räkning en särskild, dyrbar begrafningsplats; gemenligen en kyrka, som ehuru någon sång invigd till Guds tjenst, likväl icke mera får dertill begagnas, ) likasom skulle Guds dyrsan i hans hus vara förnärmande för den döda konungens kropp: Efter slutad begrafning af företrädaren, låter efterträdaren kröna sig med stor pomp och ståt; för hvilken betalningen utkräfves af folket. Händer det sedan, att konungens stora årliga inkomster icke förslå till hans utgifter, derföre att han slösar för mycket på ett eller annat, så fordras det att folket skall betala hans skulder. Och gifter han bort en dotter, så fordrar han, att folket skall betala hennes utstyrsel med högst betydliga summor, äfven om landet är tryckt af nöd och behöfver sina tillgångar till sitt försvar eller till att betala sina skulder, hvilka ofta äro en följd af konungens okloka politik eller dåliga hushållning. Till framställandet af dessa sanningar hafva vi blifvit föranledda af något, som i de seduaste dagarne skett och som synes vara egnadt att ådraga sig hvarje tänkande, hederlig menniskas lifliga ogillande, nemligen följande: Konungen i Danmark har bortgift och bort kontraherat sin dotter Dagmar till Ryssland. Här har man tagit hennes namn och religion ifrån henne. Fadren hade gifvit henne det för alla danskar kära namnet Dagmar. I Ryssland har man omdöpt henne till Maria Feodorowna, eller Feodors-dotter, fastän fadren heter Chri) Så är det med Riddarholms-kyrkan, till följd af en, utaf den enväldige och inskränkte Gustaf IV Adolf den 11 sept. 1807 utfärdad befallning, då Riddarholms-församlingen upplöstes och förenades med Storkyrko-församlingen. Och denna orimliga befallning efterlefves ännu, ehuru det är kändt, att Stockholms kyrkor icke förslå för stadens numera betydligt tillökade folkmängd, hvarföre ock fråga är väckt om flera kyrkors uppförande på innevånarnes bekostnad. Ensamt denna omständighet borde vara nog för vederbörande, att åter upplåta kyrkan till Gudstjenst. Men härför talar dessutom en annan omständighet, eller den, att kyrkan blifvit, efter dess skadande genom vådeld i juli 1835, reparerad, till största delen, på folkets bekostnad, för en summa af icke mindre än 204,399 rdr 25 öre, enligt de i kammararkivet förvarade räkenskaperna. Som rentan härå, efter 6 proc., utgör öfver 12,000 rdr och det årliga underhållet af kyrkan och dess betjening säkerligen kostar 1000 rdr, så kan det fattiga Sverge anses årligen utgifva 13,000 rdr för lyxen att hafva en särskild konungagraf. I sanning en oerhörd lyx. För dem, som tycka, att ofvannämnda summa är högst betydlig, vilja vi nämna, att man visserligen icke sparade på reparationsmedlen. Man betalade ensamt för det förgylda korset på tornet 1250 rdr, för förgylda visare och siffror påtornuret 1200 rdr, för gjutning af tornklockan, utom metallen, 2115 rdr 12 öre och för orgeln 4500 rdr, ehurg klockan icke begagnas, utan vid själringning efter serafimerriddare, och orgeln endast då kunglig begrafning äger rum. Kungar äro dyra, äfven såsom lik.