Dagens Nyheter – 19 december 1866, sida 1

händerna att göra den unge mannen alltmera betagen i sin sköna sällskapsdam. Hon lät henne, för att begagna ett bildlikt uttryck; lysa i ögonen på honom, likasom man håller en diamant mot ljuset, för att dess blixtar må bli desto mera bländande. Och Rachel med sitt intagande väsende;, sina talanger och sin strålande skönhet, om hvilken hon lyckligtvis tycktes sjelf vara fullkomligt okunnig, kunde icke annat än vinna genom att bli sedd vid så stark dager som möjligt: Hon var de kungliga festernas stjerna, ett föremål för allas beundran; och den djupsinnige politikern Ptolemåe Machiavelli räknade sig till antalet af hennes tillbedjare. Det var på detta sätt ett hemlighetsfullt band knutits mellan enkedrottningens hoffröken och kardinalens ende trogne tjenare. Någon kärleksförklaring hade så mycket mindre egt rum mellan de unga tu, som de säkerligen icke ens för sig sjelfva tillstått den rätta arten af de känslor, de hyste för hvarann: Robert väntade på mötesplatsen; ett rof för denna oro, som är förknippad med lifvets ljufvaste stunder. Ändtligen fick han se en hvit gesralt afteckna sig mot de nakna träden: Han skyndade med ifver Rachel till mötes. Denne insvepte sig i en kappa, som hennes följeslagerska Nina räckte henne, hvarefter hon befallde den sistnämnda att på något afstånd afvakta hennes återkomst. — Det är då sannt? sade Robert; i det han fattade hennes hand. Jag visste verkligen icke, om jag skulle våga hoppas. — Om jag endast tänkt på det mindre fördelaktiga omdöme, ni skulle ha gjort er om