Dagens Nyheter – 6 december 1866, sida 1

för vinnandet af lycksaligheten i det andra ljuseto. Dessa vilkor lågo enligt deras tro, i stridens bragder, och derför var berättelsen om öfvervunna faror ett annat ämne för samtalen vid spiselhärden, mera älskadt och dyrbart, just derför att det sammanhängde med deras heliga läror. Liksom modren ofta älskar mest den son, som gjort henne de största bekymren, så älskar man också mest och värderar högst det, hvars förvärfvande och bibehållande kostat de svåraste uppoffringar. Deruti ligger måhända en af orsakerna dertill, att det fattigare landet drager till sig sin befolknings kärlek i rikare mått, än de länder, hvilkas rika och leende natur tyckes locka endast till pjutning. Så har det åtminstone varit fallet med vårt Sverige och dess män och qvinnor. MHvarthelst en svensk man eller qvinna förflyttats i vida verlden, lifvet må hafva förflutit inom rikedomens palatser eller inom armodets hydda, städse skall man finna, om icke längtan rent af drifvit dem hem, att de i sitt lifs högtidsstunder tänkt sig tillbaka till sitt hemlands fjäll och dalar med skaldens tanke, om icke med hans ord: mer blå är himlen der och rosorna mer röda. Men äfven kärleken har sina skiften och sin historia. I samma mån föremålet för min kärlek förbleknar, förblekna också minnena, och den som jag icke vet något om, den som jag icke känner, honom kan jag icke älska. Till slut blir den, som jag har att tacka för allt, som jag är skyldig allt, till slut blir han mig fullkomligt likgiltig och främmande, och amdra föremål intaga hans plats i min själ. Blicka vi nu fördomsfritt omkring oss och se sakerna, sådana de verkligen äro, månrne icke bos många; många kärleken till vårt Sverige, i det aldra närmaste slocknadt; — månne icke främmande makter intagit det rum i vårt hjerta, som bordt odeladt tillhöra fosterlandet? Vi känna till Asien, Afrika och Amerika; vi känna Palestina, Egypten och Californien, — men at vårt eget land knappast mera än socknen eller staden, der vår vagga stått. Vi känna till Farao, Moses och Salomo, vi följa med odelad upp: märksamhet berättelserna om en Napoleon och en Nena Sahib, men vi känna föga eller intet till dem, som förde kristendomens lära till vårt land, eller till dem som förde vårt samhälle framåt i kristlig anda, såsom en Birger Jarl, en Gustaf II Adolf. Allt tyder på, att vårt eget land är på väg att sjunka i glömskans natt; medan dagens sol bestrålar något helt annat. Man ser ett s; k; historiskt skådespel; man läser en s: k. historisk roman, sammanskrifna af personer som sjelfva föga eller intet känna till det ämne och den tid, de tagit sig för att skildra, och så drömmer man om forna tider, om deras kraft och mannatro, men något mera än en dröm blir det icke. Som sagdt är, det vakna tillståndet tillhör och beherrskas af något helt annat än fosterlandet. Och liksom kännedomen om de gångna tider; kännedomen om vårt lands minnen, är eller hotar att blifva blott och bart ett drömmens vetande, ett dunkelt och förvirradt något, som fladdrar en stund för vår syn och försvinner; likt skärfvan af en söndersprungen himmelskropp, så är det äfven eller ännu mera med kännedomen om den tid, i hvilken vi lefva: Huru vi tänke, huru vi handle; såsom medborgare tänka och handla vi icke. Vårt land och dess förhållanden och den utvecklingspunkt; hvarpå det befinner sig; är oss alldeles för främmande, för att vårt lif skulle kunna kallas