Dagens Nyheter – 6 december 1866, sida 1

det straff och den vanära; som hans förräderi mot regeringen skulle hafva till följd. Men den svårt förorättade maken och fadren hade icke genom några böner kunnat rubbas från sin föresats. — Jag måste dö, sade den sårade, i det han kastade en orolig blick på dörren, likasom väntade han att en annan; ännu dyrbarare person skulle visa sig: Min son! Ellens son! Nu kan jag se honom i ansigtet; fortfor han, vändande sig till presten, hvilkens anletsdrag uttryckte den lifligaste ångest, min ande flyr icke hän; förrän jag välsignat honom. Försynen misstager sig icke, såsom menniskan; vid utöfvandet af rättvisa; också lemnar hon icke sina afsigter ofullbordade: På ett tecken af fader Karoolan gingo alla ut ur rummet. Han blef ensam med sin sårade vän. — Redmond, yttrade den gamle mannen med en röst, som darrade af rörelse; ännu har ni en angelägenhet att ombestyra: — Ja, ja, jag vet det: hennes son och Kattys dotter. Jag betraktar icke numera förhållandena ur samma synpunkt som fordom. Hon är honom värdig: Må de blifva lyckliga! — Den angelägenhet, hvarom jag talar, kräfver någonting mera än uppoffringen uf en oförnuftig, jordisk stolthet. Det är fråga om att: visa Honom ett förkrossadt hjerta, som ni föro-lämpat, då ni iera dagliga böner bedt: Förlåt: oss våra skulder, såsom vi ock förlåte dem oss: skyldige äro Med dessa ord är det vilkor tydligen uttryckt, under hvilket förlåtelse kam vinnas. Baroneten vände bort hufvudet: