Dagens Nyheter – 1 december 1866, sida 2

förbrytelsen; att bedja, gingo ut och predikade, och till landets yttersta gräns blef namnet metodister en skräck för Satan. Talaren trodde, att kyrkans nuvarande, olyckliga tillstånd icke kunde målas med för skarpa färger: Nu förefinnes icke någon yttre fara, som hotar, utan kyrkan närer en orm i sin egen barm, som gnager på hennes hjertrötter, ech deri ligger den öfverhängande faran i vår tid. Hög-kyrka! Hvad är detta? En förklädd påfviskhet. Liberal kyrka! Hvad är väl det? En vanhedrande otro — icke ärlig nog för att med ens träda fram och bekänna, att den icke tror på skriftens ord, utan ohederlig nog att taga betaldt för att predika, hvad den sjelf icke tror på: Båda dessa partier började göra mycket väsen af sig, så mycket, att några evangelii sanna vänner begynte känna sig något förstämda och fråga hvarandra, hvad som väl vore att göra. Talaren ansåg icke troligt; att någon hjelp mot det onda vore att vänta från mer än ett håll: att Herrans heliga ande nu skulle gripa in och visa sin makt, och vissa tecken gåfvo vid handen att den Helige Ande vore kommande. Han begärde icke, att biskoparne skulle lägga sig om bord med ritualisterna, hvilka hålla så strängt på det yttre, att de försumma det inre; hvad godt hade väl någonsin biskoparne gjort kyrkan, eller hvilka fördelar skulle de någonsin komma att tillskynda henne? Icke heller begärde ban att parlamentet skulle lägga sig i saken. Han ville blott att den Helige Ande skulle höja Kristi baner emot dem; och han trodde sig kunna märka, att ett allmänt behof att fly till bönen hade gjort sig gällande inom de kyrkor, hvilka förblifvit trogne mot Kristus och hans lära.