Dagens Nyheter – 29 november 1866, sida 1

— Nej, det kan jag ej förmoda: Jorrocks såg på sitt ur: Klockan var nära tolf på dagen, och sju timmar sednare skulle han ha ett möte med en prest; som gjort sig mycket illa känd och som han hoppades genom en hederlig belöning kunna förmå till att förrätta vigsel-akten mellan honom och fröken Talbot. Sedan han en gång blifvit generalens måg, skulle han icke längre nås af lagens arm — så tänkte han — och under sina återstående dagar skulle han åtnjuta allt det goda, rikedomen skänker. — Jag kommer något sent, sade han till sig sjelf; men affären bör i alla fall bli uppgjord till belåtenhet: Jag har all anledning antaga att presten ger med sig och ur S:t Hildas håla lära icke min blifvande hustru och svärfar kunna rymma: Nej, den buren är allt för väl inrättad, för att jag skulle behöfva befara att foglarne flyga sin kos; Icke desto mindre erfor han ett oförklarligt obehag, en viss otålighet, som — han kände det — icke skulle komma att upphöra, förrän föreningsbandet blifvit fast anknutet: — Drömmare! utropade öfversten: Hvad tänker ni på? — Jag tänker på att det bästa vi kunna göra, ifall vi icke heller nu röna någon framgång, är att taga vår insats tillbaka och öfvergifva spelet; genmälde skurken. — Er insats är just icke särdeles stor; yttrade hans beskyddare. — Endast tjugu år af min lefnad; svarade Jorrocks. Just så många år, tror jag; har jag tjenat er; Emellertid tar jag för alldeles af