Dagens Nyheter – 28 november 1866, sida 1

oo— Måste stanna bär till dess att vi kunna skicka en trupp soldater till hennes3 befrielse. oo Om det också vore mig möjligt att utföra det vådliga försöket, yttrade general Talbot, i det ban skarpt och med misstrogen min fixerade den okände; så skulle jag dock icke följa ert råd. Min plats, tillade han, är vid mitt barns sida. — Henne kan väl intet ondt tillfogas: — Intet ondt! utropade fadern i passionerad ton. Har icke den skändlige skurk; som lät mörda min betjent ech inspärra henve i denna håla, förklarat att vår frihet återköpas blott med priset af min dotters hand? Ni måste anse detta frieri vara hedrande för 088; fortfor han helt ironiskt. Men de principer, efter hvilka man uppfostrats, bestämma i allmänhet ens åsigter. — Hedrande! upprepade den okände med stark betoning. Tvärtom anser jag detta förslag vitna om en oerhörd oförskämdhet, och att man tusen gånger heldre bör underkasta sig döden än antaga detsamma. Om jag vore er sköna dotters far; skulle jag förr slå henne till döds mot denna mörka hålas klippväggar än låta henne lefva utan ära. — Ni hör, fader, hviskade fröken Talbot. Jag--tror att vi kunna skänka denne man vårt förtroende. or Vi ha redan talat med hvarandra om nödvändigheten af ett sådant ohyggligt förfaringssätt, yttrade generalen, synbarligen djupt rörd. — Det gifves skatter, som vi icke kunna låta vårdas af andra än oss sjelfva, fortfor den besynnerlige, mannen.. Äran är en bland dessa. Ni kan icke öfvergifva er dotter — naturen,