Dagens Nyheter – 27 november 1866, sida 2

— Jag vill svärja på, återtog den blinda qvinnan, i det hon närmade sig den okände; att min gissning är riktig. När Gud beröfvade mig synen, stärkte han min hörsel. Hon fattade främlingen i armen, och innan denne anade hennes afsigt, strök hon handen öfver hans ansigte. — Helgonen vare lofvade; det är.:: — Tyst, mor Sullivan, afbröt henne presten: Hvilka misstankar ni än hyser, är det nu ett olämpligt tillfälle att uttala dem. — Ja visst, ja visst, suckade den trogna varelsen: Men var icke ond på mig! när bjertat är fullt, vilja läpparne tala. Främlingen hviskade några ord ihennes öra; det var helt visst en begäran han framställde att döma efter hennes svar. Detta lydde sålunda: — Om man också lät mig undergå den förfärligaste tortyr; skulle jag ingenting säga, — Jag måste nu skynda till hålan; fortfor den okände. Jag behöfver icke bevisa nödvändigheten häraf; Ni inser den sjelf mer än väl. Dessa sista ord yttrades till fader Karoolan: — Skall gossen visa er vägen? frågade denne: Den okände skakade hufvudet och log sorgset. — Ni glömmer, sade han, att de djerfvaste jägare och lurendrejare icke känna kusten så väl som jag! -— Det är sannt! utropade Mary: Han hade alltid en säker fot och en flink Hand; Kan ni icke gifva mig något uppdrag, hvarigenom jag sättes i tillfälle att bevisa min tillgifvenhet för den gamla familjen ONeil? — Nej, sade presten, hvilkens vän redan af