Dagens Nyheter – 27 november 1866, sida 2

Tillfrågad, huru denne Jonsson kommit att teckna under handlingarne, berättade Pettersson, att Jonsson kommit upp till honom, skickad af en person på Erstavik. Då Pettersson vid detta tillfälle varit sysselsatt med att uppgöra den omnämnda affären mellan Gelin och Lagerqvist, hade han bedt Jonsson sitta ned. Han hade sedan, så påstod nu Pettersson, frågat Jonsson, om denne kunde skrifva, hvartill Jonsson jakat, då Pettersson anmodat honom att bevitna namnteckningarne. Den tvärsäkerhet, hvarmed Pettersson berättade detta, väckte förvåning, som stegrades till löje, då Pettersson med lika tvärsäker ton begärde, attförenämnde Jonsson måtte förekallas och tillåtas skrifva sitt namn, för att visa namnteckningens likhet. Ja, han skall få skrifva så mycket han kan, anmärkte ordföranden, notarien Hultgren. C. J. A. Jonsson förekallades härefter, och konfronterades med Pettersson, som ej tycktes rätt känna igen personen. Notarien Synnerberg bestred Jonssons hörande, förr än denne styrkt hvem han var, och sade sig Syonerberg draga i tvifvelsmål, huruvida Jonsson vore den han gaf sig ut för (Jonsson hade nemligen. uppgifvit sig vara rättare vid Uddby qvarn). Notarien Synnerberg förklarade sig grunda det af honom framkastade tvifvelsmål derpå, att Pettersson förut under målets handläggning haft någon uppgift, som i detta fall vore stridande med hvad Jonsson nu sjelf förmälde om sin person. Ett mycket i detalj gående förhör, som af ordföranden motiverades dermed, att sakens vigt kräfde den noggrannaste undersökning om Jonssons identitet, följde härefter. Jonsson besvarade dock med klarhet och reda de till honom framställda frågor, dokumenterande sig genom framlagda betyg. Härefter följde en ganska egen scen. Pettersson. Jag anhåller, att Jonsson måtte få skrifva sitt namn. Ordf. (till Jonsson). Tag och skrif sitt namn. Jonsson. Jag har förut upplyst, att jag hvarken kan skrifva eller läsa skrifvet. Detta svar kom fullkomligt oväntadt för Pettersson, hvilken nu vände sig mot Jonsson, noga betraktande denne. Ordföranden tillsporde härefter Jonsson, som, oaktadt sin okunnighet i skrifkonsten, ändå påstod sig vara den som bevitnat de ifrågavarande dokumenterna, huru vid undertecknandet tillgått, och berättade nu vitnet på aflagd ed följande: Den 19 april 1864, samma dag då affären mellan Gelin och Lagerqvist uppgjorts hemma hos Pettersson, hade Jonsson, som då var i tjenst på Erstavik hos en ladugårdsarrendator vid namn Nilsson, blifvit af denne skickad till Pettersson, för att få en förklaring skrifven i en rättegång, som pågick mellan Nilsson och en annan uppgifven person. Då Jonsson, som nu uppmanades att noga redogöra för den lägenhet, hvari Pettersson då bodde vid Norra Tullportsgatan, hvilket gjordes med synnerligt godt minne, ehuru detta svek honom i ett par mindre detaljer, nämnde dag hade kommit upp till Pettersson, hade Lagerqvist och en annan person, hvilkensnamn Jonsson ej hört, varit tillstädes. I rummet, der Pettersson satt och skref, befann sig äfven ett af Petterssons barn, en liten gosse. Jonsson bad att få tala vid Pettersson, hvilken bad honom sitta ned och vänta, tills den affär, som var ifråga mellan de bådairummet varande herrarne, blifvit uppgjord. Jonsson efterkom denna tillsägelse. Sedan Pettersson slutat att skrifvra, uppmanades Jonsson af Pettersson att bevitna dokumenterna, hvilka för honom upplästes. Då Jonsson svarat, att han icke kunde skrifva, hade Petterssons lilla gosse skrifvit Jonssons namn, under det Jonsson hållit i pennan. Han ville minnas, att bokstäfverna voro mycket stora, och begärde att få se handlingarne, som nu förevisades honom, då han bestämdt förklarade sig känna igen sitt namn och betygade på den aflagda eden, att det var han, som på sätt nu uppgifvits, tecknat sitt namn under dem. Tillspord om den ifrågavarande affärens beskaffenhet, berättade Jonsson, hvilken, såsom -: förut nämndt är, sjelf icke kunnat läsa handlingarne, hvad han hört uppläsas och afhandlas mellan Pettersson, Lagerqvist och den tredje i rummet innevarande personen. Ordföranden gjorde nu vitnet uppmärksam på, att ett förut å Petterssons motparts sida afhördt vitne med samma tillnamn tagit på sin ed, att det varit han som bevitnat underskrifterna, hvartill Jonsson genmälde, att denne person ej talat sanning. (Forts.)