Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 2

vär, hvilkas förändring till bakladdningsgevär för närvarande pågår. För utförande af detta förslag begäres en summa af 2,695,800 rdr rmt, af hvilka 200,000 rdr skulle ställas till krigsministerns disposition under åren 1867—68. Konung Viktor Emanuels intåg i Venedig skildras af ett ögonvitne i följande ordalag: Konungens intåg erbjöd ett skådespel, som trot: sar all beskrifning. KL 11 på morgonen den 7 novemder voro de tre eller fyra tusen gondoler, hvilka skulle utgöra konungens följe, tätt sammanpackade på den sträcka af Canale grande, hvilken ligger närmast jernbangården. De gondoler, hvilka tillhörde privata personer, utmärkte sig genom de praktfulla tyger, med hvilka de voro behängda, och genom gondolierernas pittoreska drägter: Myndigheternas gondoler voro ungefär sextio till antalet. Främet bland dessa utmärkte sig konungens ståtliga lancia; vidare förbundsrådets siora gondoler; de sju provinsernas sju gondoler, alla af lika form, men hvar och en prydd med olika färger och vapen; de olika italienska städernas gondoler, Avcona, Florens, Turin; Venedigs fem eller sex patricierfamiljers gondoler, hvilka äro oerhördt praktfulla och af hvilka hvar och en kostat 9 till 15 tusen rdr; slutligen andra gondoler, hvilka på ett eller annat sätt utmärkte sig, såsom t. ex. journalisternas gondol. I denna var en liten handpress uppsatt, på hvilken en konungen tillegnad sonett oupphörligt trycktes och utdelades bland de andra gondolernas befolkning. De till den kungliga eskorten hörande gondolerna täflade med hvarandra i prakt, rikedom och smakfull utstyrsel. Paviljonger af siden, af sammet, med guld broderade baldakiner, täcken af atlas, försilfrade och förgyllda master — det var såsom en saga ur Tusen och en natt, man trodde sig förflyttad till ett sagornas och feernas land. Samtlige gondolierer voro kostymerade på tusen olika sätt, i drägter från alla tider och alla verldens länder: Somliga strålade af silfver, andre glänste af guld — somlige voro kostymerade såsom schweiziska bellebardierer; andra buro grekiska drägter — här såg man marokkaner, der turkar; på ett annat ställe kineser. Der funnos blå, gröna, rosafärgade, hvita och gula drägter af ylle, siden, sammet och brokad. Man bokstafligen bländades vid åsynen af all denna glans. Föreställen er denna brokiga massa, som under en timmas tid böljade fram från bangården till Markuskyrkan, förbi otaliga, med högtidsklädda menniskor uppfyllda fönster, under ett enda ihållends, armande jubelrop. Det var det skönasts skädespel, man kan tänka sig. Konungen stod upprätt i sin rikt förgyllda paviljong, med väggar af glas och gardiner af purpursammet. Vid hans sida stodo kronprinsen, prins Amadeus, prinsen af Carignan och flere generaler. Riccasoli var den ende af ministrarne, hvilken hade plats i den kungliga gondolen. S.t Markus-kapitlet mottog konungen i högtidsskrud och ledsagade honom in i kyrkan, der patriarken uppstämde Te deum. Efter Te deum återvände konungen ur kyrkan och gick med snabba steg öfver Markus-platsen — alltför fort i folkets ögon; och nästan utan att se på de till revy uppställda trupperna. Han var synbarligen djupt rörd. I dogernas palats mottogs han af myndigheterna; härpå följde presentationer och tal i oändlighet, hvilka satte den utanför hurrande, skriande och ropande mängdens tålamod på de hårdaste prof. Då konungen omsider visade sig på balkongen helsades han icke desto mindre med det mest stormande jubelskri. Men mottagandet bade förvisso blifvit ännu mera entusiastiskt, om man icke hade låtit folket vänta tre qvarts timma. Det hette öfverallt, catt det hade varit i sin ordning att helsa på folket först och myndigheterna sedan. Emellertid uppgick snart denna lilla misstämning i det allmänna jublet. På aftonen var staden eklärerad. Jag vågar ej ens försöka en beskrifning öfver den anblick, som staden härvid erbjöd. De följande aftnarne gåfvos baler af de rikaste familjerna, men intressantast af dessa var likvisst den maskrad-bal eller rättare den stads-maskrad, hvilken egde rum påföljande söndagsafton: hela Markusplatsen var förvandlad till en enda, stor balsal. Från flera håll berättas, att det är den österrikiska regeringens allvarliga uppsåt, att försona sis med unorarne och att detta steo helt och