Dagens Nyheter – 8 november 1866, sida 2

oöfvervinneliga svårigheter att hopskrapa de för ändamålet behöfliga pengar. Från regeringen kan intet understöd påräknas, och genom frivilliga bidrag lärer man icke få mycket, då industriidkarne nu för tiden väl behöfva hvarje styfver. Fmellertid skall frågan närmare diskuteras vid nästa sammankomst, och det är möjligt att någon medlem då kan ge förslag på huru man skall bära sig åt, för att få de 2000 rd, sum behöfvas. Anmärkning mot en domhafvande. Till justitieombudsmannen har blifvit ingifven följande anmärkning af förre riksdagsfullmäktigen L. M. Carlsson på Fittja, rörande af häradshöfding Molin begånget tjenstefel: Till rikets ständers Justitie Ombudsman. Då jag såsom deputerad af bondeståndet och på grund af uppdrag från Södertörns domsaga förliden gårdag deltog uti markegångssättningen för Stockholms län, så inträffade den för den skattdragande allmogen beklagansvärda händelsen, att icke någon mera deputerad för bondeståndet, än jag, kom tillstädes. Ionungens befallningshafvande upplyste, att häradsköfdingen Molin, hvilkens domsaga varit i tur att utse den deputerade, som saknades, blifvit i behörig ordning anmodad att om valet föranstalta, men att något svar icke ännu ingått. Då häraf vill synas, att bäradshöfdingen Molin gjort sig skyldig till försummelse och fel i sitt embete, hvaraf följderna kunnat blifva högst betänkliga, enär, då deputerade vid markegångssättningen bestå af biott två ledamöter från hvarje stånd, de två första stånden ovilkorligen måste vinna majoritet vid omröstningarne, om någon är borta af de andra ståndens deputerade, så har jag ansett mig höra anmäla nämnde förhållande till den åtgärd, hvartill herr Justitie-ombudsmannen kan finna saken föranleda, och till förekommande af att dylik försummelse förnyas. Stockholm den 3 november 1866. DL. M. Carlsson. Landtbrukare, adress: Fittja. Eyrkoheråon Weidemans sista stunder och sannolika öde. Tidningen Upsala innehåller härom i tisdags följande, hvaruti åtskilliga uppgifter i Upsalaposten bemötas: W. bodde i Tegelbergs öfra gård nära folkskolan. Utan tvifvel gick han ginaste vägen till akad. bokhandeln, och denna var ej Tovegatan, utan Jernbrogatan. Mindre bekant med lokalen var W. ej heller, utan kände den fullkomligt lika väl som någon gammal Upsalabo. Vid Tovegatan är ej heller ån ganska djup straxt vid stranden, änpu mindre vid så högt vattenstånd som då. Men om W. också här kommit i ån, huru kom han derifrån, först till dambordet, sedan deröfver, och slutligen ner i Smäcken? Flyta död kunde ban icke, ty ett lik sjunker ända till botten, och så stark ström finnes icke ofvanför dambordet, att den kunde nedföra liket dit. Men W. var utmärkt simmare och höll sig naturligtvis flytande! Ilade han kunnat och orkat simma från Tovegatan ända till dambordet; så hade han väl ock helst tagit ginaste vägen i land der han fallit uti. Funnes ringaste sannolikhet eller fysiska möjlighet för hans framkomst till dambordet; huru har han kommit Aeröfver och öfver de hvassa stenmorasen, utan alla skråmor, oskadad ner i Smäcken? Det är ännu osannolikare. Troligast har han ej med lifvet kommit till dambordet, och huru skulle vattnet mägtat före den ovanligt stora och tunga kroppen deröfver, då hvarje annat större föremål gemenligen stannar mot skidbordet, vid högre vattenstånd än då, hvarförutan strömmen först skulle fört liket utefter botten uppföre en ganska brant lutning till kanten af skidbordet, hvilket antagande hrr physici torde finna mer fantastiskt, än rimligt. Hvarföre klockan och annotationsboken, hvilken af vätan måst klibba fast vid tyget, skulle mera än den lösa kedjan i följd af tyngdlagen fallit ur fickan vid farten öfver dambordet, torde vara lika svårt att förklara och antaga. — Hade han af våda fallit uti ån vid Nybron, så skulle klockan icke legat på dambordet, 0. s. v. Redan dessa erinringar visa orimligheten af det antagandet, att han af våda fallit i ån, som dock synts mången sannolikt och troligt. Sedan det gjordes, har förhållandet med W:s båda urkedjor kommit i dagen och ytterligare bekräftat denna orimlighet. Så stod utredningen ännu sistlidna lördag efter förhörets slut inför rådhusrätten. 9Sedermera har likväl blifvit kändt, att handlanden Claes Wretman sett och talat vid W. inne på Nordströms schweitzeri kl. 8 eller straxt efter S på aftonen ifrågavarande dag, således minst en half timma sednare än någon annan veterligen hittills sett honom. Weideman hade då inkommit från gåtan och genom yttre rummet, der Wretman satt med några bekanta, gått in uti de inre, hvarvid Wretman helsat på och talat några ord vid Weideman, emedan de voro gamla bekanta. Weideman hade då varit särdeles fryntlig och upprymd och hade kanske träffat andra bekanta i rummet innanför, som ytterligare uppehållit honom. Då urmakaregesällen Lundgren hos fabrikören Sedström, som undersökte uret genast efter dess påträffande å dambordet den 20 okt., vitsordar, att klockan då ej gått längre än !, timma efter uppdragningen; så är uppenbart, att densamma åtminstone ej stannat vid eller i anledning af Weidemans fall eller störtande i vattnet, ty då skulle verket ovilkorligen utvisat längre gång. Men när hadna då I-laclkan ctannat? Nat finnag aendact