Dagens Nyheter – 8 november 1866, sida 2

— Ha, ha, ha! När jag tänker på att vi i dag bli klädda i hufvudet af samma person, kan jag icke annat än skratta! Och det för att gå på samma bal! Ha, ha, ha!..:: Hon en adelig sköka, jag en dotter af folket! — Tig, hör ni! befallde Sanson för andra gången. — Aristokrat! ropade Lucille Chomont i en ton af trots. Det är verkligen en högst besynnerlig upptäckt jag gjort: Paris skarprättare är en aristokrat! Omsider var toaletten färdig; man förde ut de båda qvinnorna och de stego upp i kärran. Under vägen till afrättsplatsen fortfor den vilda qvinnan att smäda sin olyckskamrat: hon pekade på henne och ropade högt åt folket på gatorna: — Detta är Ludvig XV:s mätress, som fordom var så stolt och mäktig! Grefvinnan du Barry erfor verkligen stor lättnad, då de ändtligen hunno fram till schavotten: — Låt henne dö först, sade Lucille; låt henne dö först! Denna den hämndgirigas sista önskan blef emellertid icke uppfylld: Skarprättarens tjenare fattade tag i henne, och utan att bry sig om hennes hot och förbanneiser, nedlade de hennes hufvud på den olycksfulla stocken. En half minut sednare hade bilan fallit, och en stämma för alltid tystnat. När man, förde upp fru du Barry till guillotinen, tycktes bon vara halfdöd af förskräckelse: I sin ångest vände hon sig till skarprättaren och skrek i förtviflan: