Dagens Nyheter – 8 november 1866, sida 2

ning i lifvet då brottet begicks, skulle dö på samma dag och på samma schavott. Icke ett ljud hördes i rummet, förutom grefvinnans suckar och snyftningar. Skarprättarens tjenare — ty han sjelf vidrörde aldrig en brottslings kropp, vare sig lefvande eller död; han drog endast försorg om att guillotinens bila föll i det rätta ögonblicket — arbetade under tystna. Endast då och då hördes skramlet af saxarne. Sanson den yngre, hvilken denna dag tjenstgjorde i sin fars ställe, bjöd grefvinnan ett glas vin. — Gif henne blod och tårar, utropade Lucille. Det är en dryck, som hon. hittills plägat njuta af. — Tig, qvinna! svarade skarprättaren; då han märkte, hvilket smärtsamt intryck dessa ord gjorde på hennes olyckskamrat: — Och hvarföre skulle jag tiga? frågade den vildsinta menniskan. Har jag icke rättighet till att göra henne förebråelser? Under den tid; då hennes nycker voro vårt stackars fäderneslands lagar, lät hon inspärra mig i Bastiljen, der jag tillbragte många år under qval och lidanden, som jag ej förmår beskrifva. Jag är nu fasligt ful, men har i fordna tider varit vacker; det är sorg och förtviflan som åstadkommit denna förvandling. Ahl äfven hon har blifvit förändrad, fortfor bon, när Ludvig XV:s älskarinnas, med ett och annat grått hårstrå uppblandade, lockar nedföllo på golfvet. Hennes hår börjar gråna, likasom mitt: ! Åter blef det tyst i toalett-rummet. Efter en stund utbrast Lucille: